Då brann det till. Då blev jag arg. Då blev jag ledsen i all sorg.

Fy fan för er, fy fan för att göra min sons bortgång till business.

Då brann det till. Då blev jag arg. Och jag stod för min åsikt.

I dag är det den 12:e igen. I dag är det en månad sedan vår son dog. En ofattbar hemsk tid har förflutit.

I dag är det också nio år sedan min morfar dog och nio månader sedan min farfar dog. Alla den 12:e.

Det är som begravningsentreprenören sa till oss: "När gamla människor dör är det en sorg, men när barn dör är det en tragedi".

Fjaerran.

Fjärran är livet, det liv som borde vara.

I dag skulle Nils ha blivit en månad. Istället för att fira det och mors dag har vi varit på tacksägelse i kyrkan.

Man kan bli bitter för mindre.

Jag vill inte skrika och gråta. Jag vill inte vara tom och inte bli bitter. Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte, JAG VILL INTE.

Jag vill ha Nils tillbaka. Hur ska något någonsin bli bra igen?

När man begraver sina föräldrar förlorar man sin historia.

När man begraver sitt barn förlorar man sin framtid.

Vad skriver man när ord inte räcker till?
Hur lever man när man egentligen inte vill?

Lyssna på första versen på "Ett ögonblick i sänder" med BKO.

Knivarna skar sönder bajset och det var väl tur, för nån nytta ska vi ju ha av alla hjortar som knatar runt i vår trädgård.

Jag har klippt gräset och gödit på samma gång.

Nu är det måndag igen. I lördags var vi på besök hos ett par som ska gifta sig i sommar. Det ska bli jättekul att gå på deras bröllop!

I sommar ska vi på två bröllop. Som gäster. Det blir härligt!

I lördags hade vi besök av ett par vänner som ska gifta sig i sommar. Det ska bli jättekul att gå på deras bröllop! De frågade om vi skulle vilja göra om vårt och både Rikard och jag svarar nej på den frågan.

Det var en underbar dag, vi fick allt precis som vi ville ha det, våra nära och kära var där och vi fick gifta oss med varandra. Det kunde inte blivit bättre!

I sommar ska vi på två bröllop. Som gäster. Det blir härligt!

"42 liter, då räcker det ju åtminstone i 63 mil."

Rikard fick putta bilen i 400 meter. I regn. På en onsdagmorgon. I rusningstrafik. På en av Linköpings mest trafikerade gator.

Nä, bensinen räckte inte ens 63 mil.

I påskas sa en i kören till mig att han hört bofinken.

-Ååååh, vilket vårtecken, sa jag. För jag antog att det var ett vårtecken. (Och så lät jag ju lite smart också.)

Undrar vilka fåglar jag hörde i dag när jag promenerade i skogen. Det var i alla fall ett evigt, ljuvligt kvitter!

Jag har nog uppnått en särskild ålder. Jodå, för i torsdags fick jag hem ett brev från Sveriges Radio om att jag var utvald att vara jury-medlem för Svensktoppen.

Antingen är det åldern, eller så har ryktet om mitt hemliga dansbands-tycke spridit sig.

Vattnet rinner, rinner, rinner ur kranen. Jag står med fingret i det och väntar på att det ska bli kallt. Varför rinner fingervarmt, 37-gradigt, vatten ur kallvattenskranen? Tålmodigt väntar jag, för ljummet vatten smakar ju inte gott.

Varför blir det aldrig kallt? Jag låter några liter till strömma ur kranen, låter tankarna vandra bort. Sen slår det mig! Kanske är det inte 37-gradigt vatten i kranen. Jag är nog bara kall om fingret.

Jajjamännsan.

Vattenytan låg alldeles stilla. Det porlade lite och gnistrade i vattnet. Långsamt sjönk jag ner i det varma vattnet och efter några minuter började det pumpa schlager ur högtalarna. Torsdagmorgon. Vattengympa. Nordman och Linda Bengtzing. Brrr.

Hur som helst så log min nya vän mot mig och jag hoppas allt är förlåtet.

Och på tal om brrr... Det var nio minusgrader i morse när jag hämtade tidningen. Nio minusgrader, snö och solsken. Våren är död. Länge leve våren!

I går fick jag en ny vän.

Efter vattengympan, när vi stod i duschen och pratade om jobb å sånt så frågade tjejen vad min man jobbar med.

"Min man blablabla" sa jag och fnissade lite för att det fortfarande känns ovant att säga "min man". Jag sa också det till tjejen - och hon förstod. Det var mindre än ett år sen de gifte sig också.

"Jag känner mig så gammal när jag säger 'min man' typ som om jag vore 40 eller så" skrattade jag.

"Säg inte så, jag är ju 40" sa hon.

En ny vän har jag fått.

Yeah, right.

I dag är det fredag och solen skiner. Snön ligger vit och det är vinter. Jag halkade lite på asfalten förut (eller snarare isen som låg på asfalten) och var ganska nära att ramla. Hade nog sett snyggt ut.

När Emma och jag åt lunch i går kom vi först fram till att Trisslotter är lösningen på alla problem. Fast sen enades vi om att så inte är fallet. Emma är bra. Hon tycker att apelsin är den sämsta frukten för hon tycker inte om den i choklad. Fast apelsin är gott som juice. Och som frukt. Så den är nog inte så dålig egentligen. Tycker Emma.

Om en liten stund ska jag åka från jobbet. Eller om två stundar förresten. Två medelstora. Sen blir det kaffe och kaka och kaffe och tårta.

Vansinnigt trött är jag i dag. I natt efter tre nån gång vaknade jag och sov inte så mycket mer efter det. Dumt. Inte löste jag några världsproblem heller. Men jag räknade min mans andetag och såg hans bröstkorg höja och sänka sig under täcket. Han är vacker. Vackrast.

Nu är det fredag igen. Veckorna traskar på, och jag har under senaste tiden inte stått för min åsikt. Eller alltså - det gör jag ju hela tiden, men på sistone har jag inte stått för den så bordust.

Vad sjutton ska jag då skriva om?

Härom dagen drämde jag en dörr i ansiktet så jag nästan tuppade av.

I måndags (samma dag som jag drämde dörren i ansiktet) firade jag världens bästa Emma som fyllde 30 och i morgon ska jag fira världens bästa syster som fyller 30 på söndag.

Just nu sitter jag och ångrar att jag åt en stor portion chokladpudding.

Rikard har moppat vårt alldeles nya golv. Det är viktigt att golv är glada, det säger min kompis Charlotte.

Och så har jag betalat den allra första räkningen på den alldeles nya bilen. Vicken fredag va!? Chokladpudding OCH räkningsbetalning.

Det finns ett ord för det där. Eller det finns fler när jag tänker efter.

Som i ett glädjerus vill jag skrika: JAG ÄR RIKAST I VÄRLDEN!

Jag längtar till Det Nya Livet.

Det största bär jag med mig. Den största lyckan och den vackraste kärleken. Jag bär den och jag älskar det. Men jag skriver inte om det. Inte här. Inte förrän nu.

Jag längtar till Det Nya Livet. Jag ser fram emot alla delar, varenda liten fördel och eventuell nackdel som det innebär. Som jag kämpat för att komma dit jag är idag! Som jag längtat efter att binda vatten och vakna av kramp. Som jag suktat efter att gå upp i vikt och tappa mina former. Som jag väntat på att få uppleva denna lycka! Och sen – Det Nya Livet. För varje andetag jag tar och för varje spark jag får i magen är jag ett andetag och en spark närmare.

Jag ryser och gråter. Välbehag och glädje. Jag är så långt ifrån där jag var för ett år sen. Och om ett år är jag långt ifrån där jag är i dag. Livet är underbart!