Jag vet precis vad som krävs för lycka. Jag har alla delar, men ibland vet jag inte hur jag ska bygga ihop dem. Emellanåt känns det som att jag har fel verktyg. Det är ganska svårt att skruva i en skruv med hjälp av en hammare, borra hål med hjälp av en såg. Eller att försöka använda en vanlig jävla stjärnmejsel för att montera ett IKEA-skåp.

Nåväl, lycka väljer man och det har jag valt. Lycka under konstruktion.

Några dagar fattigare men samtidigt rikare. Livet är konstigt och invecklat.

I går såg jag den vackraste lyckan. En liten flicka som fick en ballong och det lyste lycka i hennes ögon. Ren, otvungen lycka. Vackert!

Denna vecka har kantats av luftslottbyggande och dörröppethållande. I helgen ska jag rasera hus och försköna drömmar.

Det handlar inte om att överleva, det handlar om att leva.

Hur fan tänkte Gud när han skapade magnifika solnedgångar? Den lila färgen passar inte alls med de gula rapsfälten.

Varje dag går solen ner och nästkommande går den upp. Det är gott att veta.

Oh, shit! Önskningar som slår in. Lite läskigt. Hoppas du tar chansen, min vän, jag önskade för din skull! Jag vet precis hur jag önskar att framtiden ser ut. Er framtid.

Nöjd och skrämd känner jag mig.

Måndag och början på något nytt. Jag känner mig som Christoffer Columbus, fast liten. Veckan är orörd och oförstörd. Nån som vill trasha den med mig?

Jag är utom mig av ilska, men på ytan syns bara lugn. Inom mig är det uppror.

En vän är en vän är en vän. Men hur vet man det? Hur vet man vem som står kvar när regnet faller som hårdast mot huvudet och rinner som små, små bäckar längs näsan och smakar salt när det når munnen? Hur vet man hur mycket kan man öppna sig innan vännen stänger dörren? Eller innan man kan lita på att vännen hjälper till att hålla dörren öppen.

Liten tuva stjälper ofta stort lass. I alla fall när lasset är dåligt surrat och i obalans.

Hand i hand gick vi. Över en blommande äng och rakt in i framtiden.

Komplettering till dagens lista:

• Jag är trött på att låtsas.

Tror jag måste sluta låta folk gissa. Ska försöka bli rakare och säga vad jag känner.

En liten lista:

• Förra veckan mådde jag dåligt, men sa att allt var bra. Jag ljög.
• Jag tycker jättemycket om dig, men säger det kanske inte på rätt sätt. Jag ska bättra mig.
• Jag är jätterädd för att göra mina vänner besviken.
• Jag är dålig på att bejaka mina känslor.
• Jag är bra på att låtsas.
• Jag försöker skydda dem jag tycker om från mina tankar. Jag ska nog fortsätta med det. I alla fall lite. (Men det funkar ju inte med det här "bli-rakare-spåret"... Jag ska vara rak, inte som ett vattenpass, utan snarare som en motorväg. En bred och generös motorväg. Eller kabel. Rak men böjbar kabel.)

Ibland får man veta att saker inte är som man tror. Här är en liten lista över saker jag inte visste. Det är inte med stolthet i fingrarna jag skriver ner den:

1. Furu är tall-trä. Inte björk.
2. Kossor kan ha horn.
3. Sill och strömming är samma fisk.

Du är i mina tankar hela tiden. Varje steg jag tar är du med mig i tanken. Och jag säger det till dig hela tiden, jag kväver dig. Jag kan inte låta bli, jag måste berätta för dig. Du är i mina tankar hela tiden och jag vill vara i dina. Så jag berättar och berättar och berättar som en enveten hackspett. Glöm mig inte! Glöm mig inte! Jag finns! Se mig! Du finns i mina tankar hela tiden.

Jag är så vansinnigt rädd för att hamna i kvarglömtlådan.

Stressen, pressen, paniken. Jag letar febrilt efter något. Efter någon.

Men mest av allt önskar jag att någon letade efter mig.

Svaghet och dumhet. Går det hand i hand? Är jag svag? Är jag dum? Lite av varje tror jag.

Dumsvag går jag i livet och lever. Busar och gråter, fnittrar och är lycklig.

Du kommer in i mig, tränger dig in, penetrerar. Jag känner mig konstigt nog ensam. Ensam och upprymd. Uppfylld av dig. Känner hur du smakar. Njuter.

Fastän jag varit med om detta massvis av gånger känns det som att just denna är den första. Lite osäker blickar jag ut över landskapet, kisar mot solen och låter ännu ett andetag av den tidiga sommarluften tränga in i min näsa och vidare ner i mina lungor.

När längtan tar för stor plats kan själva livet komma i kläm.

Jag mötte döden igår. I en hage. Inga djur var där, men tro inte att det inte finns liv i hagen. Gräset spirade och träden stod i full blom. Vackert är ett klent ord i sammanhanget.

Mitt i allt det fina mötte jag döden. En ek som släppt sina grenar. En stor och mäktig ek, så gammal att endast Gud och eken själv vet hur gammal den var. Eller visste. Nu är den död. Mitt i det vackraste vackra stod döden.

Du är inte klok, sa han.

Jag är helt galen, tänkte jag. Men jag borde tänkt att jag var i gott sällskap.

Tisdagen den 1 maj 2007

Se mig! Snälla se mig! Bekräfta mig! Förvirrad irrar jag omkring. Måste bli sedd, måste göra något för att bli uppmärksammad. Snälla, snälla se mig.