Årets sista dag. 2007, ett konstigt och omvälvande år. På många sätt det bästa i mitt liv. Hittills.

Jag välkomnar 2008 och bevarar stora delar av 2007 i det heligaste rummet av mitt hjärta. Året började som det värstaste värsta och jobbade sig upp. Och nu sitter jag här på toppen och vet att det bästa har ännu inte kommit.

Gott nytt år, må 2008 bli det bästa året någonsin. Och må 2008 följas av ett ännu bättre 2009. Och så vidare.

När man vet att det är dags att dö - man känner att sjukdomen spridit sig till varenda cell i kroppen och att man inte orkar kämpa längre. När man kommit dit och bestämt sig, hur gör man då?

Jag är en sån som grubblar, men jag har dock jobbat på att minska på grubblandet. Men nu har jag tänkt om och ska låta grubblet flöda fritt. För det är ju sån jag är. En grubblare. Varför ska jag ändra på den jag är?

I dag är dagen före julafton. Jag sitter i vardagsrummet och lyssnar på julmusik och tittar ömsom på granen och ömsom in i brasan. Underbara jul, nu är du här! Julen detta år är sju resor värre än förra året. Sju underbara, utvilande resor.

Min magkänsla säger mig att jag kommer äta mycket julmat i morgon.

God jul alla läsare. Jag älskar er alla.

Glöm aldrig att du är viktigast i någon annans liv!

Så var det måndag igen och en mysig helg har förfutit. Nääää, vänta lite... Det är ju tisdag i dag! Men helgen var bra och jag och min manliga bekant fick även lördagkvällen för oss själva. När Rikard kom hem hälsades han av min manliga bekant med en strumpa i munnen. Rikards strumpa.

Men nu är det tisdag och snart är det jul. Mindre än en vecka kvar.

I kväll får jag besök av en manlig bekant. Det är första gången vi får en kväll tillsammans bara han och jag, det ska bli jättemysigt! Planer för kvällen är att ligga i soffan och mysa, kanske gå en promenad under stjärnhimlen och äta något gott. Det här kommer bli en toppenfredag!

(Rikard är på julfest i kväll, berätta inget för honom är du snäll.)

Jag önskar mig en stilla natt.

Jag har skrivit det förr, men det tål tydligen att upprepas. Mitt huvud är för stort! Jag vill inte ha plats för så här många tankar. Jag vill leva efter de tre gyllene F:en. Så mycket skit som händer omkring oss, så mycket som man står maktlös inför. Dårar springer lösa. Dårar dödar. Familjefäder försvinner. Och nu är det jul. Det kommer ingen tomte till den familjen i år. Att jag gråter hjälper ingen.

I dag är det lucia. För ett år sen hände all skit i min lilla värld. Inga tårar i världen kan ge mig tillbaka det jag förlorade, ändå sitter jag här och gråter. Gråter, men tänker på de tre gyllene F:en.

Lyssnar på min favorit-jullåt och känner att jag hört den alldeles för lite det här året. Om drygt en vecka hugger vi julgran, men nu måste jag jobba. De tre gyllene F:en!!!


__________________________________________________
Vad de tre gyllene F:en betyder?
Fokus För Fan

Är det kväll eller natt? Det är så mörkt.

Costello lyser med sin vita päls och stjärnorna skiner i fönstren.

It's so weird, I was just about to leave here
To say OK, they finally got me, I give in
Oh I knew it must be something meant for me out there
I just didn't know where to begin

Jag skriver fortfarande inte punkt.

Grund och djup är motsatsord.

Ändå är det samma sak att undersöka något grundligt som på djupet.

I går var det min tur. Jag hälsade bara med en nick och i dag har hon nog glömt att jag var där. Men i går var det verkligt, i går var hon lika närvarande som jag. Jag såg att hon njöt när vi sjöng Hosianna tillsammans. Jag njöt också, men jag vet inte om hon såg. Jag fick nypa mig hårt i handen för att inte börja gråta, jag tror inte hon uppfattade tåren som blev till i min ögonvrå.

Det hände i går. I dag är en vanlig dag för mig och jag nyper mig i handen av minnet. I dag är en vanlig dag för henne. Ungefär nu äter hon frukost.

(Jonas, om du läser det här så tror jag du förstår.)

Möte med människor. En del bittra, en del glada, några likgiltiga. Ett fåtal drar ner sinnesstämningen på övriga.

"Hur mår du?" undrar jag.
"Jodå" blir svaret. Med en suck, en djup suck.
"Vad är det som får dig att tro att dina problem är större än alla andras, så att du måste vara och svara så?", vill jag bara skrika.

Och jag skriker, så högt så det nästan hörs.

Det är onsdag och mörkret faller innan det blivit ljust. Det är morgon. Det är blött, mörkt och geggigt. November är här, men snart är den borta.

I går hade jag namnsdag. Grattis till mig!

Jag svamlar, slutar skriva nu så jag inte börjar formulera ord som blir obegripliga.

Mörkret faller utanför. Jag lyssnar på Moneybrother som sjunger "What's the use in trying?". Många saker står vi maktlösa inför.

Jag gäspar. Tänker på min underliga dröm i helgen. Saknar morfar. Tänker på Charlotte på andra sidan Atlanten. Tänker på min syster och hennes vardag. Längtar till våren men mer till julen, den är ju närmre. Vara nära familjen.

Kan inte sluta förundras över människors val i livet. Det sitter en familj i en grotta i Ryssland, de tillhör en sekt. De är säkra på jordens undergång och väntar där. I en mörk grotta täckt med snö i kalla Ryssland. Det finns pappor och mammor som skäller på sina barn, som bara ser det arbetsamma med barn, som önskar de hade mer tid till annat. Det finns par som önskar sig barn, som aldrig skulle ångra sig en sekund om barnet så hade kolik i sex månader i sträck. Men de får inga.

Relativ lycka. Denna november har jag längtat efter, jag sitter som ett tänt ljus och lyser upp mitt mörker. Men jag är inte ensam. Kommer aldrig mer vara ensam.

Galet trött. För trött för att gäspa. Hjärnan fungerar inte. Måste jobba lite till. Orkar inte. Måste. Humla i mitt huvud Bzzzzzzzzzzz zzzzzzzzzz zzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Snön faller. Jag har julkänslor. I lördags skottade jag snö och kokade risgrynsgröt. Vi åt det och drack sen glögg och mumsade pepparkakor.

Om en månad är det lucia. Jag saknar Sectra.

Mörkret faller fort såhär års. Och så tugnt. Det är fredag eftermiddag och snart ska vi åka till stan och gå på bio. Och äta middag.

I dag har vi tagit det slutgiltiga farvälet av farfar. Han begravdes med en av sina kepsar och jag hoppas han får ta med sig den så han inte fryser om huvet i himlen.

Utanför mitt fönster ser det ut som nån har gjort en målning och satt upp. Solen skiner på plåttaket och det i kombination med himlen ger ett nästan overkligt ljus.

Livet är verkligt och pågår här och nu. På fredag ska jag till tandläkaren, jag ringde och tackade för välkomnandet och fick en tid för besväret.

Jag har min nya fina klocka på mig. Den är svart och tjusig och jag undrar jätteofta vad klockan är.

Småfåglar utanför fönstret, de äter av mina solrosfrön. Gräset är grönt och nyräfsat. Hästen är riden och stallet iordninggjort. Det är söndag igen.

I går fick jag ett brev från Folktandvården. Ett riktigt pappers-brev med kuvert och frimärke. Det stod följande i brevet:

Välkommen till Folktandvården!

Du är välkommen att boka tid för en undersökning. (...)

_____________________________________
Tack så mycket.

Höstdimma över staden och måndagsdimma över mig. Trött, uttråkad och törstig. Och gnällig.

I går räfsade vi löv och i morse såg det nästan lika dant ut på gräsmattan utanför igen.

Snart är det fredag och på söndag ska jag räfsa löv.

Solen skiner i ett frostigt Linköping. Livet ler mot mig och jag smilar så gott jag kan tillbaka.

Jag fyllde år i lördags, ett år mer än förra året.

I dag är dag fyra på mitt nya år. Det här ska bli det bästa året i mitt liv.

Jag minns den dagen då jag insåg att min barndom tagit slut. Det var på mellanstadiet, vi hade Beaprov med Gilba. En läsövning handlade om en fe. Jag förstod inte vad en fe var.

Ordet "la" som jag bland annat använde i går (.."gick och la oss"...) ska jag skriva om i dag. Det är ett kort ord som kan uttalas på två eller flera sätt. Om man säger "la" som i Do Re Mi Fa So La... blir livet lite roligare.

Testa själv.

Jag gick och la mig sent i går.

Eller.

Jag gick och La mig sent i går.

Visst är det roligare nu?!

*fniss*

Som envisa myggor biter vi oss fast. Vi skyndade in i detta, och nu vill vi stanna. Vi vet att det är omöjligt. Vi vet att det är ofrånkomligt. Men vi biter oss kvar så gott det går. Klockan klämtar för slutet.

I fredags gick vi och la oss vid nio, som hade vi bråttom till helgen. Men nu är det sen söndag kväll och vi vill inte sova. Vill inte att helgen redan ska vara över. Vill hålla oss kvar. Snart är det måndag. Ofrånkomligt, obarmhärtigt, ohemult.

Nä, jag vet inte vad jag ska skriva. Känner mig tom. Inte busig och sprallig som brukligt en fredag. Jag är trött och sliten, vill hem och krama Rikard, krypa intill hans varma kropp och bara finnas till.

Samtidigt är jag full. Av kärlek, känslor och liv.

I dag är det fredag och jag längtar hem. Något har hänt med mig, jag längtar inte längre bort när jag mår dåligt, jag längtar hem.

Vissa kanske tycker att jag glider omkring i mitt liv på en räkmacka. Kanske är det sant, men jag har själv fiskat varje räka, en och en. Jag har gjort min egen majonnäs och noga valt ut äggen, slagits med hönorna för att få dem, och odlat gurkan och citronen själv. Brödet har jag bakat på eget vete som jag för hand krossat till mjöl.

Kort och gott har jag skapat min räkmacka alldeles själv. Och jag har slitit som fan för den.

Lite av tjusningen med livet är att det pågår under en begränsad tid. Jag har börjat inse det mer och mer.

Jag gillar att åka karuseller, älskar hur det kittlar i magen. Nöjesfält är helkul med onyttig mat, godis, glass, lotter, bilspel och karuseller som sagt. Framåt eftermiddagen börjar jag dock känna mig nöjd och mätt på allt gott. Så lite av tjusningen med att vara på nöjesfält är vetskapen att det är för en dag.

Fler exempel går att dra, men jag antar att jag gjort mig förstådd. Hur som helst hoppas jag att jag känner mig nöjd med livet när jag dör, att jag känner att jag levt färdigt. Att jag inte vill tillbaka nästa dag, utan kan vänta ett år tills det är dags för karusellerna igen.

Varje ålder har sin tjusning, jag börjar upptäcka tjusningen i att vara närmre 30 än 20. Och jag vet att dessa dagar aldrig kommer tillbaka.

Så liten jag är - jag, en människa på jorden.

I dag har vi tagit farväl av farfar. I kyrkan kände jag att jag är rikast i välden där jag satt bredvid världens bästa man och världens bästa syster.

Rykten om min död...

...florerar inte.

Trodde nästan det när jag inte skrivit på flera dagar.

I går var jag en god samhällsmedborgare och ringde till polisen. Men det ska jag inte skriva om i dag, för i dag ska jag skriva om identitet.

Som vuxen har man ofta flera identiteter. En på jobbet, en hemma och kanske några olika beroende på vem/vilka man umgås med. Man är ju samma person, men släpper fram olika mycket av sina sidor beroende på sammanhang. Till exempel har jag hört att sveriges roligaste man, Robert Gustavsson, inte alls är rolig privat.

När man kommenterar ett inlägg här på blogspot står det "Välj en identitet". Skapligt enkelt! Hmmm, vem är jag i dag? Eller just nu? Är jag professionell eller vän, beundrare eller bara nyfiken läsare? Är jag min kollega, syster eller är jag president? Vem är identiteten "anonym"? Vem är du? Jag är jag.

I går var jag lite sur, tjurig, arg och ledsen ett tag. Anledning okänd och hyffsat onödig. När jag satt och putade med underläppen som bäst fick jag spam som inte fångades upp av spamfiltret. Eftersom jag har outlook kommer det upp en liten ruta i högra hörnet på skärmen som indikerar att jag fått mail, vem det är ifrån och den första raden i mailet. "You are strong" stod det. Från min nya vän Deidre Maurer. Hur kunde Deidre veta att jag behövde lite uppmuntran? Jag blev med ens gladare och underläppen återfick sin naturliga storlek.

Deidre är snäll, uppmuntrande och stödjande. Deidre tillhör skaran av mina allra nyaste vänner. (Det blev visst ett inlägg om mina vänner i dag igen!)

I morgon ska jag skriva om identitet.

Usch, jag får prestationsångest. Detta är svårare än jag trodde, jag vill verkligen beskriva mina vänner men det får ju inte bli att varje inlägg ska överträffa tidigare. Tänk om vissa inte håller med och tänk om jag gör någon ledsen. Nä, nu lägger jag det på hyllan en stund och skriver om annat i stället.

Mitt tangentbord är ojämnt slitet. Såklart, vissa bokstäver är ju populärare än andra. Men min mellanslagstangent är mer sliten av högertummen. Men högertummen är inte mer sliten än vänstertummen. Intressant det där. Eller, nä - faktiskt inte särskilt...

Jag har en blond vän. Tjurig, elak och lömsk. Kommer aldrig i tid och brukar glömma mig. Lyssnar bara när det finns något som är värdefullt att sprida vidare. Pratar endast om sig själv och sin värld. Tycker om att förnedra och förlöjliga mig inför folk.


______________________________________


Nä, ärligt talat så ljuger jag nu. Men det blev nästan lite för positivt med alla fina vänner jag har. Och listan har bara börjat.

Jag har en vän till som är rödhårig. Hon är en enastående varelse.

Hon är bra på att kramas, bra på att prata och hon sjunger så fantastiskt att jag blir alldeles stum och får bara fram falska toner när vi ska sjunga tillsammans. Hon är bra på att lyssna, spela piano och bo i utlandet. Hon är finurlig, träffsäker och har ordets gåva. Hon är fin, stark och blandar jättebraiga GT.

Alltför ofta är hon ledsen och det gör ont i mig, jag är maktlös. Hon är för vacker på både insidan och utsidan för att inte vara lycklig. Hoppas hon blir det snart.

I dag är det fredag och i dag ska jag skriva om min ena rödhåriga vän, jag har nämligen två sådana.

Hon är glad och sprallig, har nära till skratt och kan nästan kallas fnittrig. Ändå har hon en djup sida och den känner jag också. Hon är genuin och ärlig, omtänksam och tankspridd. Hon har min beundran och jag hennes. Vi vet var vi har varandra och jag har ibland dåligt samvete för att jag inte berättar allt för henne.

Hon har funnits vid min sida i hela sitt liv och vid min sida har hon alltid en plats. Inte ens döden kan skilja oss åt.

Dagens inlägg handlar om min hårigaste vän. Han är i min ålder och har just varit sjuk. Jag har spenderat större delen av dagen med honom, och nu är han på bättringsvägen. I morse var en doktor här och undersökte honom, och han har fått dropp.

Han är trofast och ärlig, busig och lite loj. Han vet precis allt om mig och älskar mig fantastiskt nog ändå. Och jag älskar honom och måste vara rädd om honom för såna vänner är inte lätta att finna. Vi har en unik vänskap och jag blir som ett barn när jag är med honom. Han är den jag spenderat i särklass mest tid i skogen med.

Han har en väldigt stor plats i mitt hjärta och han är den enda vän jag har där jag bekymrar mig över om han bajsat eller ej.

Det sägs att man får veta mycket om en person genom att känna deras vänner. Så om ni vill veta vem jag är så ska ni läsa när jag berättar lite om dem, en för en.

Min allra bästa vän är en man, lång och stilig. Vi har känt varann i ca 10 år och vet nästan allt om varandra. Han är snäll och omtänksam, har världens största hjärta. Han är glad och rolig, lätt att prata med och har många intressen, men prioriterar ändå alltid sin familj. Dessutom kramar han världens bästa kramar och han har hur många som helst!

Han är vacker och har den största platsen i mitt hjärta.

Jag borde skaffa ett större huvud så jag fick plats med alla tankar. Eller ett mindre så jag slapp tänka så mycket.

Jag är tacksam för det jag har.

Nu är boken slut och igenslagen. Ingen mer sida finns, inte ens de där tomma som brukar vara innan pärmen. Boken Erik. Min farfar.

Hans ögonlock har stängts för sista gången och aldrig mer behöver han dra efter andan. Han somnade in i sömnen och nu finns han inte mer.

Han har många kapitel i sin bok så jag tror han sover gott och vet att han gör det välförtjänt. Min farfar med världens starkaste nypor. I går klappade han mig på kinden, i dag klappade jag farmor.

Livet är lättpratat medan döden inte kräver så många ord, så jag slutar här.

Det är fredag och jag funderar över evighetsjobb. Ser utanför mitt kontor två män som putsar fönster. Om några månader är de smutsiga igen. Fönstren alltså. Männen tvättar sig antagligen varje morgon och blir väldigt fort smutsiga igen. Sängen stökas på natten och bäddas på morgonen och stökas på natten men bäddas inte i vårt hem. Det har vi rationaliserat bort, i alla fall för det mesta.

Charlotte flyger hem i dag från Cleveland. Hon vet vem YSA är och hon har en fet manlig flygvärdinna. Kan tyckas vara onödig information att sprida via min dagbok, men det finns onödiga jobb som man utför varje dag också. Inget att reflektera mer över.

Over and out.

Så var det äntligen torsdag. I dag får jag besök från en långväga men nära vän.

Den senaste tiden har jag längtat till olika dagar i veckan och därför haft den dagen hela veckan. Så denna vecka är det torsdag hela veckan, nästa vecka är det fredag och för två veckor sen var det lördag hela veckan! Ganska skönt att leva livet så, att upprepa de goda dagarna.

I dag är det torsdag. Världens bästa torsdag.

Härom dagen skrev jag ett onödigt inlägg. Det var inte roligt, inte genomtänkt eller ens finurligt. Det blir så ibland. Man kan inte tänka igenom allt och man kan inte behöva stå för allt man skriver.

Nåväl. Detta inlägg går inte heller till historien.

Ibland kunde jag önska att livet var enkelt. Nu är ett sånt ibland.

Tiden går långsamt, men den springer ifrån oss.

I går träffade jag en cool präst. Han sa:

Lev livet framåt, men förstå det bakåt.

Klokt.

I fredags skördade vi potatis, vår alldeles egna potatis. Nästa år ska jag nog sätta den lite tidigare så den är klar till midsommar istället för hösten.

Jo, det är höst nu. Det syns på morgnarna på soluppgången, det känns i vinden och det märks på kvällen när det blir mörkt tidigt. Jag tycker det är härligt med höst, ser fram emot stora tröjor, varmt te, tända ljus, öppna brasor och goda böcker.

Det finns en konstig fråga. Den lyder "Hur är det?".

Människor kommer förbi, ställer frågan, men väntar inte på svaret. Jag ställer också frågan och man får alltid "Jotack det är bra" eller nåt liknande till svar, det är vad som förväntas. Chockad skulle man bli om det kom en utläggning om hur ens gamla farfar är sjuk, mannen vill skiljas eller frukostmackorna blev brända i brödrosten. Vissa kanske drar sina livssorger, men de flesta svarar det som förväntas av dem. Antingen borde vi bry oss om svaret, inte ställa frågan, eller lära oss av de som pratar Utrikiska. För i Utlandet betyder "How do you do" snarare hej än något annat, och således svarar man "Ça va". Nej, nu har jag inga mer kloka tankar kring det, så jag lägger ner sålänge.

I dag svalde jag min fluortablett, jag misstog den för en vitamin. Nu slipper jag i alla fall karies i magen.

I fredags såg jag en film som heter "The Constant Gardener". Det var en otäck film, otäck för att den handlar om själva livet. Det är en film som alla borde se, men jag kan inte rekommendera den till någon. Jag önskar att jag inte sett den, med det skulle göra mig till en liten lort. En lort som sticker huvudet i sanden.

En kamrat sa häromdagen "Har ni sett 'Little Children'"? "Nä" svarade vi. "Gör inte det" sa hon då, å det bestämdaste.

Filmer om livets baksidor, om mänsklighetens avskum. Jag ryser och blir illa till mods. Men vem fan blir hjälpt av det?

Till exempel när man åker bil... Varför blir man så frustrerad över att det är trafikstockning? Eller när man går på stan och det absolut måste gå fyra feta tanter i bredd framför så man måste sakta av på tempot. Det jag undrar är vad man har så bråttom till?

Ibland har man ju bråttom - inget snack om saken, men ofta spelar det ju inte så stor roll om man kommer fram tio minuter senare. Eller 30.

Målet med resan är inte målet utan resan heter det ju. Kanske kan vara värt att tänkas på ibland.

Onödigt att ödsla arghet på medtrafikanter när man istället kan vara arg på annat och kasta sin datormus i en bokhylla. (den funkar fortfarande förresten)

Man kan lura sig själv. Om man känner sig ledsen kan man skratta och känna sig glad, och känslan är inte helt felaktig. Man kan faktiskt lura sig till glädje, till att må bra, och det är förbaskat mycket roligare att vara glad!

Jag försöker inte lura mig själv till lycka när jag ofta skriver att jag är lycklig. Det är mer som en påminnelse eller ett bevis kanske.

Lycka är ett relativt begrepp, hundraprocentig lycka kanske man aldrig kan känna. Men så nära hundra som möjligt gör att man har ett gott liv.

Marina; idag 87 % lycklig.

I går sa Noel till mig:

"Jag älskar dig, Marina"

Jag fick ett brev för en tid sedan från en nyfunnen vän där hon beskrev sin tro på Gud och vad han betyder för henne i hennes liv. Kan ibland önska att jag hade samma tro, men är faktiskt riktigt nöjd med den tro jag har.

Hon verkade i alla fall lite oroad över att jag skulle ändra uppfattning om henne tror jag, men hon är ju samma person som jag lärt känna, hennes tro ändrar inte min syn på henne. Dock är jag tacksam för att hon berättar det för mig eftersom Gud och Bibeln har så pass stor plats i hennes liv.

Jag hoppas att hennes Gud är god och att han gör henne gott.

Det känns helt absurt att sitta på en filt i solen och läsa om mord och våldtäkter som begåtts precis där jag bor fast mitt i vintern. I den isande iskalla vintern.

Men det är precis det jag gör - läser "Midvinterblod" av Mons Kallentoft.

Stilla och lugnt. Bruset från datorn. Några fåglar utanför fönstret.

-Hur känns det att vara fru?

Det känns fint och härligt, jag får dela mitt liv med den man jag älskar. Jag får vakna varje morgon och se mina drömmars man det första jag gör. Jag får äta middag och frukost och lunch med min livskamrat. Fint och härligt och underbart är det att vara fru.

Det är samma stilla lugn, samma brus från datorn och samma fåglar utanför fönstret som för några veckor sedan. Jag är samma tjej i samma bikini, med samma tankar och drömmar.

Att vara sjuk på sin semester borde vara förbjudet :/

Ja, jävlar... Borta bra men hemma bäst.

"It will be great" sa han. "It's calm and perfect!"

Förväntansfulla och glada gav vi oss iväg, solen brände på vaderna och mina bara axlar. Ut, förbi de stora båtarna, ut och förbi stenpiren. Mannen påminde oss om Birger och vi skrattade lite åt honom. Långt och långsamt åkte vi. "Såna hära båtar brukar ju kunna gå fort" tänkte jag, men vi åkte sakta och solen stekte. Vi drack vatten och kisade busigt mot varandra, jag hade min nya hatt.

"Here is perfect place".

Tiden förflöt, vi fick inget. Förväntan byttes mot rastlöshet och sjösjuka. "Nu är det bara en halvtimma kvar, va?" sa Rikard.

Sakta åkte vi tillbaks mot marinan i solnedgången.

Om man inte får någon fisk, vet man då att man har fiskat?

Nu är jag fru. En lycklig sådan.

Det här är mina dagar. Varje andetag, varje minut, varje ögonblick är mina.

Ibland är det skönt att stanna upp och njuta, titta på fjärilen som flaxar omkring, på löven som faller, på molnen som skymmer solen och på gräset som sakta vajar i vinden. Jag är själv ansvarig för att må bra. Det är mina dagar och jag äger mina stunder. Andra delar dem och påverkar, jag delar med mig av mina dagar och blir på så sätt rik.

Det här är mina dagar, liksom de är dina.

"Sämre än såhär vill jag inte ha det" sa jag till Rikard när jag låg alldeles nära på hans arm och kände hans lena andetag mot min kind.

När jag var liten ville jag bli busschaufför. Det var det första ordet jag kunde stava till, efter mamma. Det verkade så fantastiskt att få köra omkring på en massa människor, men mest var det nog att få styra med den stora ratten som lockade. När jag blev lite äldre ville jag bli astronaut. Månen blev min Gud och jag trodde på månen. Ganska klokt för att vara ett barn, för månen finns ju - man kan ju till och med se den! Så, astronaut skulle jag bli, för jag ville åka till månen, till min Gud.

Även den drömmen blev vilande och brandmannayrket blev det som lockade när jag var tonåring. Säkert en massa andra spännande yrken också, men framför allt var jag helt säker på att jag absolut inte ville bli en kontorsråtta. Det skulle vara förenat med döden. Inte heller ville jag skaffa man och barn, jag ville resa! Drömyrken och drömmar om framtiden.

Vilka av de drömmarna var mina? När började människor omkring mig säga vad som är drömmen? Hela livet blir man påprackad och överöst med andras drömmar och man tar dem till sina. Jag vet att det är i all välmening, att de människorna kanske önskar att de rest mer, skaffat ett annat jobb, pluggat, inte gift sig så unga eller skaffat fler barn. Men förvirrad blir man, utan att veta om det.

Så vilka drömmar var mina egna? Jag vet inte. Men jag vet att jag nu sitter på mitt kontor och trivs ganska bra med mitt jobb. Jag ska gifta mig om drygt en vecka och vill så småningom ha barn.

En dröm kan vara stor och oöverkomlig, men jag lever i alla fall en del av min.

Och, jo... Jag låg sömnlös och pirrade i går också.

I går när vi skulle sova upplevde jag det där Pirret som för länge sen lämnade mig. För alltid, trodde jag, men så glad jag är att jag hade fel! Pirret inför resan till Gröna Lund, Pirret inför skolstarten eller skolavslutningen eller kanske Pirret inför en träff med någon man gillar.

Jag låg i några timmar och kände mig Pirrig. Precis när sömnen nästan fångade mig vaknade jag till av Pirret och kunde inte somna. Jag känner mig lite sån i kroppen i dag också, lite ofokuserad, lite förvirrad, lite nervös och genuint glad.

Om en och en halv vecka ska jag gifta mig.

I går åt jag lunch med världens bästa Emma. Vi är väldigt lika, tycker samma om mycket, delar erfarenheter och uppväxt. Det är inte många som känner mig så väl som Emma och jag vet att jag är en av dom som känner Emma bäst.

Jag vet att jag kan berätta allt för henne, jag vet att hon älskar mig oavsett vad hon vet om mig, för en så god vän är Emma. Jag kommer aldrig sluta älska Emma heller, för Emma är världens bästa.

Livet leker och jag är en deltagare.

I dag går mina tankar till Anna och det ofödda barnet i hennes mage. Anna har förlorat sin livskamrat och det ofödda barnet sin pappa.

Livet är bra orättvist.

Min bleka kropp längtar efter solen. Så här års ska jag åtminstone vara lite skär, men jag är nästan lika blek som i vintras. Inte så konstigt då det är ungefär samma väder som i vintras.

Det blir mycket prat om vädret märker jag. Vädret påverkar vardagen men inte livet. Nu ser jag fram emot sol. Bokstavligt talat, för i fönstret framför mig ser jag solen.

På lördag ska jag krama Chotte. Hon lyser också upp min dag.

En helg med innesittarväder har förflutit. I går var det så mycket innesittarväder att jag inte ens gick utanför dörren. Det närmsta ute jag kom var allt regn jag tittade på.

Golfen ställde vi in, ridturen sköt jag upp. Städväder, sa en kompis. Stökväder menade vi och lekte slackers hela helgen.

Livet är regniga innesittarhelger. Mixat med lite annat.

Släkt är konstigt. Gamla och unga människor man ibland kanske inte alls har något utbyte av, som man ändå umgås med ibland och förväntas ha trevligt med.

Det har varit ganska många kalas här nu på sistone, och jag har funderat lite över vilka jag egentligen vill träffa och vilka som verkligen betyder något. Pinsamt nog blir listan inte så lång. Eller är det pinsamt? Det är väl bara att krasst inse fakta. Jag träffar dem gärna några gånger om året, men ärligt talat finns det andra gamla och unga människor jag hellre skulle vilja träffa. Sven i Helvete med alla sina historier, Sven-å-Carina-Sven som inte finns längre, Camillas hund som jag inte kommer ihåg namnet på just nu, mina vänner, Rikard (självklart och mest hela tiden!), Costello och Jonas Gardell.

Men ändå, på bröllopet kommer några vänner och nästan all släkt. Vi har ju ändå våra rötter på samma ställe, även om vi inte hämtar näring från samma källa.

Min mamma är bra!

Jag övar på min nya namnteckning, tänkte att det är bra att göra det såhär ett par veckor innan. Det är svårt att skriva den fort och få den snygg. Jag får skriva den långstamt istället, tills jag blir van.

Det är intressant med vanor. Det är bekvämt med vanor, de underlättar. Det är lite läskigt att öva in nya vanor och det är svårt att bryta vanor. Men det kan vara väldans tråkigt med vanor också.

Nu har jag använt ordet vanor så många gånger så nu har jag förbrukat det för den här veckan.

Nu ska jag öva lite mer på mitt nya namn. Det är inte förbrukat.

Det är precis det här som är livet.

Mindre än tre veckor till bröllop
Det börjar bli mer verkligt nu
Jag ska få uppleva glädjen
Att Rikard ska ta mig till fru

I dag sa en kollega att den enda trygghet man har är förändringen.

Glad midsommar!

I dag är himlen grå och tung. Regnet regnar och det blir blött. Det är fredag och sommar, men i dag vänder det. Sommarsolståndet. Redan i juni? Lika förvånande varje år. Ska det vända nu, just som sommaren börjat? I morgon är det midsommarafton, själva startskottet på sommaren. Så det är nu det börjar, börjar men vänder.

---

I dag vänder det. Nu kan det bara bli bättre.

Klyschor. Ord som är vackra i tanken blir lite smått fåniga i skrift. Jag är medveten och skiter högaktningsfullt i det.

Det här är min dagbok. MINE! Så det så!

Listor är bra. Här är en till:

• Med dig njuter jag av varje sekund och önskar att tiden vill stå stilla.
• Du lagar mig när jag är trasig och stryker mig medhårs.
• Du kramar världens bästa kramar.
• Du har din egen vilja och delar den inte alltid med mig.
• Du finns alltid nära och tillhands.
• Du älskar mig.

När hon tog hans hand var den kall och torr. Han hostade lite försiktigt och blinkade några gånger.

Nämen hej! sa han och tittade med sina förr så pigga ögon, men som nu är trötta och lite sjuka. Tittade på henne, hans avkommas avkomma, hon som har livet framför sig men ändå kommit en bit.

Hon tittade på honom, lyssnade när han sammanfattade sitt liv. Torkade diskret några tårar från kinden och smekte hans hand. Pratade en stund, lyssnade och försökte säga något som kunde vara betydelsefullt. Mest satt hon bara bredvid. En stund senare släppte hon hans hand och förklarade att hon måste gå. Då var den mjuk och varm.

Tänk att döden för en närmre.

Jag vägrar vara ett offer. Jag vågar vara lycklig.

Han - en man som höll sina löften, som svek men återvände. Kämpade och vann, men ändå förlorade. Kärleksfull och omtänksam, egoistisk, hård och timid.

Jag minns honom med värme, glädje, smärta och kärlek. I dag är det åtta år sedan han dog.

Drömmar i rosenrött och vakna upp till en än vackrare verklighet.

Med risk för att verka schizofren vill jag i dag meddela att jag är på strålande humör och är glad att jag har förmånen att få umgås med mig själv. Hela dagen.

Ridån har gått ner, men jag står kvar och väntar på att det ska komma mer. Alla artister och hela publiken har gått. Teknikern har släckt ner, men jag står kvar och väntar. Applåderar lite förstrött emellanåt, för det kanske kommer någon tillbaka, någon som vill lite mer. Det kanske finns lite mer att suga ur föreställningen så jag applåderar och väntar tappert, men det förblir mörkt och tyst.

Showen är över, jag vill inte tro att det är sant. Jag klamrar mig fast, greppar efter illusionära halmstrån. Försöker jubla, men jublet övergår i snyftningar för jag börjar inse att det är slut nu. Slut på riktigt.

Jag är ensam kvar. Ensam i mörkret. Snyftar. Är så upptagen med att vara ledsen att jag nästan inte känner att någon håller mig i handen. Jag vänder mig om och ser Honom. Och Henne, och de andra.

Lycka är ett val. Det är ensamhet också.

Oh, nej! Jag måste fylla på min lista över saker som inte är som jag trodde. (Se även 13 maj)

4. Bambi är en hjort. Inte ett rådjur.

Måndag och träningsvärk.

Nyss sken solen och jag tänkte att "Nu, nu jävlar! Nu ska här levas."

Jag är på så rysligt dåligt humör nu så jag vill inte umgås med mig själv.

Jag vet precis vad som krävs för lycka. Jag har alla delar, men ibland vet jag inte hur jag ska bygga ihop dem. Emellanåt känns det som att jag har fel verktyg. Det är ganska svårt att skruva i en skruv med hjälp av en hammare, borra hål med hjälp av en såg. Eller att försöka använda en vanlig jävla stjärnmejsel för att montera ett IKEA-skåp.

Nåväl, lycka väljer man och det har jag valt. Lycka under konstruktion.

Några dagar fattigare men samtidigt rikare. Livet är konstigt och invecklat.

I går såg jag den vackraste lyckan. En liten flicka som fick en ballong och det lyste lycka i hennes ögon. Ren, otvungen lycka. Vackert!

Denna vecka har kantats av luftslottbyggande och dörröppethållande. I helgen ska jag rasera hus och försköna drömmar.

Det handlar inte om att överleva, det handlar om att leva.

Hur fan tänkte Gud när han skapade magnifika solnedgångar? Den lila färgen passar inte alls med de gula rapsfälten.

Varje dag går solen ner och nästkommande går den upp. Det är gott att veta.

Oh, shit! Önskningar som slår in. Lite läskigt. Hoppas du tar chansen, min vän, jag önskade för din skull! Jag vet precis hur jag önskar att framtiden ser ut. Er framtid.

Nöjd och skrämd känner jag mig.

Måndag och början på något nytt. Jag känner mig som Christoffer Columbus, fast liten. Veckan är orörd och oförstörd. Nån som vill trasha den med mig?

Jag är utom mig av ilska, men på ytan syns bara lugn. Inom mig är det uppror.

En vän är en vän är en vän. Men hur vet man det? Hur vet man vem som står kvar när regnet faller som hårdast mot huvudet och rinner som små, små bäckar längs näsan och smakar salt när det når munnen? Hur vet man hur mycket kan man öppna sig innan vännen stänger dörren? Eller innan man kan lita på att vännen hjälper till att hålla dörren öppen.

Liten tuva stjälper ofta stort lass. I alla fall när lasset är dåligt surrat och i obalans.

Hand i hand gick vi. Över en blommande äng och rakt in i framtiden.

Komplettering till dagens lista:

• Jag är trött på att låtsas.

Tror jag måste sluta låta folk gissa. Ska försöka bli rakare och säga vad jag känner.

En liten lista:

• Förra veckan mådde jag dåligt, men sa att allt var bra. Jag ljög.
• Jag tycker jättemycket om dig, men säger det kanske inte på rätt sätt. Jag ska bättra mig.
• Jag är jätterädd för att göra mina vänner besviken.
• Jag är dålig på att bejaka mina känslor.
• Jag är bra på att låtsas.
• Jag försöker skydda dem jag tycker om från mina tankar. Jag ska nog fortsätta med det. I alla fall lite. (Men det funkar ju inte med det här "bli-rakare-spåret"... Jag ska vara rak, inte som ett vattenpass, utan snarare som en motorväg. En bred och generös motorväg. Eller kabel. Rak men böjbar kabel.)

Ibland får man veta att saker inte är som man tror. Här är en liten lista över saker jag inte visste. Det är inte med stolthet i fingrarna jag skriver ner den:

1. Furu är tall-trä. Inte björk.
2. Kossor kan ha horn.
3. Sill och strömming är samma fisk.

Du är i mina tankar hela tiden. Varje steg jag tar är du med mig i tanken. Och jag säger det till dig hela tiden, jag kväver dig. Jag kan inte låta bli, jag måste berätta för dig. Du är i mina tankar hela tiden och jag vill vara i dina. Så jag berättar och berättar och berättar som en enveten hackspett. Glöm mig inte! Glöm mig inte! Jag finns! Se mig! Du finns i mina tankar hela tiden.

Jag är så vansinnigt rädd för att hamna i kvarglömtlådan.

Stressen, pressen, paniken. Jag letar febrilt efter något. Efter någon.

Men mest av allt önskar jag att någon letade efter mig.

Svaghet och dumhet. Går det hand i hand? Är jag svag? Är jag dum? Lite av varje tror jag.

Dumsvag går jag i livet och lever. Busar och gråter, fnittrar och är lycklig.

Du kommer in i mig, tränger dig in, penetrerar. Jag känner mig konstigt nog ensam. Ensam och upprymd. Uppfylld av dig. Känner hur du smakar. Njuter.

Fastän jag varit med om detta massvis av gånger känns det som att just denna är den första. Lite osäker blickar jag ut över landskapet, kisar mot solen och låter ännu ett andetag av den tidiga sommarluften tränga in i min näsa och vidare ner i mina lungor.

När längtan tar för stor plats kan själva livet komma i kläm.

Jag mötte döden igår. I en hage. Inga djur var där, men tro inte att det inte finns liv i hagen. Gräset spirade och träden stod i full blom. Vackert är ett klent ord i sammanhanget.

Mitt i allt det fina mötte jag döden. En ek som släppt sina grenar. En stor och mäktig ek, så gammal att endast Gud och eken själv vet hur gammal den var. Eller visste. Nu är den död. Mitt i det vackraste vackra stod döden.

Du är inte klok, sa han.

Jag är helt galen, tänkte jag. Men jag borde tänkt att jag var i gott sällskap.

Tisdagen den 1 maj 2007

Se mig! Snälla se mig! Bekräfta mig! Förvirrad irrar jag omkring. Måste bli sedd, måste göra något för att bli uppmärksammad. Snälla, snälla se mig.

Söndagen den 29 april 2007 (fortfarande)

Varför ska jag ha så bråttom hela tiden? Jag har ju hela livet på mig, än finns mycket tid kvar.

Tid att fela och ställa saker tillrätta igen.

Lördagen den 28 april 2007

Lycka kan vara ett ögonblick mellan svettiga lakan.

Fredagen den 27 april 2007

Jag är en lyckligt lottad person. Jag har både det ena och det andra.

Det jag saknar är det enda.

Torsdagen den 26 april

Lite blyg, nervös och fumlig. Men å andra sidan är det ju första gången jag lever.

Onsdagen den 25 april 2007

En filt och en vän.

Ibland när man tror att livet är på väg bort återvänder det.

Tisdagen den 24 april 2007

Om man går till verktygsfältet kan man ändra inställningarna. Man kan dessutom ångra. Så det så!

Måndagen den 23 april 2007

Med ryggen rak och huvudet högt går jag ut att möta en ny dag i livet. Ser med spänning och lite rädsla fram emot vad dagen har att erbjuda.

Söndagen den 22 april 2007

Om jag satt i fängelse skulle jag hamna på en extra övervakad avdelning för rymningsbenägna.

Fredagen den 30 mars 2007

Jag skriver inte punkt, utan komma. Än är det inte slut.

Måndagen den 26 mars 2007

Bakom orden finns någon annan. Jag är inte den ni tror. Jag är en grå fasad i min dagbok, men på riktigt är jag en fantastisk person. Jag är färgstark och faktiskt lycklig. Hörde ni? Lycklig.

Jag är en människa och jag är lycklig.

Fredagen den 23 mars 2007

Konstigt egentligen. Här har jag en blogg bland miljoner och undrar om någon läser den? Om någon förstår?

Men i livet går jag bland tusen och ser vissa av dem i ögonen. Och vissa ser mig.

Torsdagen den 22 mars 2007

I dag har jag stängt. Vet inte när jag öppnar igen.

Jag letar efter våren.

Onsdagen den 21 mars 2007

Jag är ett får i ulvkläder. Jag passar inte in.

Torsdagen den 15 mars 2007

Allt blir bra till slut och blir det inte bra så är det inte slut än.

Tisdagen den 13 mars 2007

Vad skulle jag kunna göra? Jag är ju bara en människa.

Måndagen den 12 mars 2007

Solen skiner. Solen skiner! Jag måste ut! Nu är det vår. I alla fall i dag.

Fredagen den 9 mars 2007

-Vad väntar du på?
-Jag vet inte. Jag bara står här en stund. Det kanske kan komma något gott ur det här.
-Livet?
-Nej, stunden. Man ska inte ha så stora förväntningar.
-Är du rädd för att bli besviken?
-Jag är rädd för en massa saker. Besvikelsen är inte mycket att vara rädd för, den kommer ändå lite titt som tätt. Jag är mer rädd för det stora hålet som växer. Det kommer att förgöra oss en dag om vi forstsätter att tillåta det växa.
-Pratar du om hålet i ozonlagret?
-Nej, jag... Jo, jag pratar om det.

Onsdagen den 7 mars 2007

Både livrem och hängslen kan behövas i en värld där vi varken vet ut eller in.

Tisdagen den 6 mars 2007

Lycka gör vackra människor till mer än vackra människor.

Måndagen den 5 mars 2007

...och jag som trodde att jag kunde göra någon skillnad...

Fredagen den 2 mars 2007

I morse kvittrade vårfåglarna. Jag trodde dem.