Välkommen oktober. Nu är det höst, lite mer höst än det var igår. Det är så stilla utanför fönstret, en koltrast går över gräsmattan, de gula löven är stilla, de röda rör sig lite. Jag ser korna på avstånd.

Och på tal om avstånd... Jag betraktar livet på avstånd, orkar inte delta. Mitt liv är stilla, men under ytan blåser alla löven - gula som röda - storm. Under ytan är det kaos. Under ytan finns inget lugn.

Man kan dämpa sorg med godis. Men det är inte så troligt att man mår bättre efteråt.

"Buhu, småbarnsåren är så jobbiga"
"Jag önskar nån kunde berättat att det är så tungt när barnen är små"
"Mina barn sover inte om nätterna, det är så himla jobbigt"
...osv

Jag hör och läser sånt lite överallt. Men hörrni, uppskatta era barn och det ni har, det är en del av att ha dem att gå igenom det där. Och vad är alternativet? Och vad trodde ni egentligen? Ni kunde valt att inte skaffa barn.

Jag kan lova att ni inte vill byta med mig.

Be prepared to be surprised
Better be prepared to be surprised
You got to be prepared to be surprised
It's all I know

Chalotte. Du är bäst.

Jag bloggar inte särskilt frekvent här, men jag är inte motiverad. Vad ska jag skriva?

"I går var det söndag och när jag vaknade kände jag att livet inte är värt att leva. Vi hade min familj på lunch och när de åkt hem somnade jag i soffan. I dag är det måndag och när jag vaknade kände jag att livet inte är värt att leva. Nu sitter jag i soffan och tittar på OS. Funderar på att sova lite."

Nä, när livet suger finns inte mycket att skriv om.

"I nöd och lust" lovade vi att älska varandra. När kommer lust? Jag hoppas vår nöd prövats färdigt.

Grattis till oss, i dag firar vi ett år som gifta. Jag hoppas detta blir vår sämsta bröllopsdag ever.

Då brann det till. Då blev jag arg. Då blev jag ledsen i all sorg.

Fy fan för er, fy fan för att göra min sons bortgång till business.

Då brann det till. Då blev jag arg. Och jag stod för min åsikt.

I dag är det den 12:e igen. I dag är det en månad sedan vår son dog. En ofattbar hemsk tid har förflutit.

I dag är det också nio år sedan min morfar dog och nio månader sedan min farfar dog. Alla den 12:e.

Det är som begravningsentreprenören sa till oss: "När gamla människor dör är det en sorg, men när barn dör är det en tragedi".

Fjaerran.

Fjärran är livet, det liv som borde vara.

I dag skulle Nils ha blivit en månad. Istället för att fira det och mors dag har vi varit på tacksägelse i kyrkan.

Man kan bli bitter för mindre.

Jag vill inte skrika och gråta. Jag vill inte vara tom och inte bli bitter. Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte, JAG VILL INTE.

Jag vill ha Nils tillbaka. Hur ska något någonsin bli bra igen?

När man begraver sina föräldrar förlorar man sin historia.

När man begraver sitt barn förlorar man sin framtid.

Vad skriver man när ord inte räcker till?
Hur lever man när man egentligen inte vill?

Lyssna på första versen på "Ett ögonblick i sänder" med BKO.

Knivarna skar sönder bajset och det var väl tur, för nån nytta ska vi ju ha av alla hjortar som knatar runt i vår trädgård.

Jag har klippt gräset och gödit på samma gång.

Nu är det måndag igen. I lördags var vi på besök hos ett par som ska gifta sig i sommar. Det ska bli jättekul att gå på deras bröllop!

I sommar ska vi på två bröllop. Som gäster. Det blir härligt!

I lördags hade vi besök av ett par vänner som ska gifta sig i sommar. Det ska bli jättekul att gå på deras bröllop! De frågade om vi skulle vilja göra om vårt och både Rikard och jag svarar nej på den frågan.

Det var en underbar dag, vi fick allt precis som vi ville ha det, våra nära och kära var där och vi fick gifta oss med varandra. Det kunde inte blivit bättre!

I sommar ska vi på två bröllop. Som gäster. Det blir härligt!

"42 liter, då räcker det ju åtminstone i 63 mil."

Rikard fick putta bilen i 400 meter. I regn. På en onsdagmorgon. I rusningstrafik. På en av Linköpings mest trafikerade gator.

Nä, bensinen räckte inte ens 63 mil.

I påskas sa en i kören till mig att han hört bofinken.

-Ååååh, vilket vårtecken, sa jag. För jag antog att det var ett vårtecken. (Och så lät jag ju lite smart också.)

Undrar vilka fåglar jag hörde i dag när jag promenerade i skogen. Det var i alla fall ett evigt, ljuvligt kvitter!

Jag har nog uppnått en särskild ålder. Jodå, för i torsdags fick jag hem ett brev från Sveriges Radio om att jag var utvald att vara jury-medlem för Svensktoppen.

Antingen är det åldern, eller så har ryktet om mitt hemliga dansbands-tycke spridit sig.