Lite allmänt

Några reflektioner:

• tiden mellan 23 och 05 är det ingen som uppdaterar sin blogg (av de jag läser)
• tiden mellan 23.30 och 05.12 är det endast ett fåtal av mina vänner på Facebook som uppdaterar sina statusmeddelanden
• mellan klockan 20 och 05 är det för få timmar att sova när man är en liten tjej
• mellan klockan 23.30 och 05 är det för få timmar att sova när man är en stor tjej

I övrigt kan jag meddela att:
• jag är trött
• det är en ovanligt kall vår i år
• Rikard och jag har överlevt den jobbigaste perioden man kan gå igenom. I år igen.
• bebisen i min mage är en liten busunge
• Siri är en (förhållandevis) stor busunge
• jag är trött
• jag har ont
• jag förstår inte hur jag kommer orka tiden fram till förlossningen, men vet att jag kommer orka
• jag förstår varför människor med kronisk smärta lätt blir bittra

Telefonkiosk

På dagarna är jag kontorsråtta, men på kvällarna är jag hönsgårdsbyggare.

I kväll far vi

Väskan är packad och upppackad. Sängarna bäddade. Maten står i kylen och nästan allt är klart för avfärd. Bara jobba lite till.

Det går bra nu

Jag var hos barnmorskan i onsdags efter att ha mått rätt kass ett tag. Fick med mig två tips varav det ena var att dricka ett glas vatten direkt på morgonen så att jag får i mig ordentligt med vätska.

På torsdagmorgonen gick jag upp, kissade, drack ett stort glas vatten, duschade, pussade Siri, började klä på mig och sprang sen till toan och kräktes.

Jag har också väldigt lågt blodtryck - 100/55 - samt mycket sammandragningar. Ordinerad många promenader för det låga blodtrycket samt vila för sammandragningarna.

Det går bra nu.

Bull-pappa

I dag fyller vår lilla tjej ett år och hennes pappa är hemma och bakar surdegsbröd.

Siri och Nils har världens bästa pappa. De och jag är lyckligt lottade.

Alla andra är dumma i huvet

Jag kom körande i den lilla svarta i går kväll. Ganska maklig fart, för snöröjarna prioriterar inte vår väg. Plötsligt hoppar en hjort ut framför bilen, jag tvärnitar och så även hjorten.

Jag satt i mitt hårda skal. Hjorten var naken. Båda sladdade en stund innan hjorten vände på klacken och sprang in i den djupa, kalla snön i den mörka, snöiga skogen som den nyss kommit från. Jag kunde - med något förhöjd puls - åka vidare. Åka hem. Med tankar som bara kan komma en mörk och snöig tisdagskväll när man står naken inför naturens hårda skal.

Kanske, kanske inte

Ganska sakta åkte vi nerför backen när bilen plötsligt fick sladd. Gira höger nära kanten, gira vänster i mötande körfält, gira höger och inte få panik och trycka på bromsen.

Efteråt adrenalinpåslag och en glädje över att det gick bra. Och en glädje över att jag faktiskt buskört en del så jag har koppla-reflexen inövad.

Nä, jag lurade nog inte döden i dag, men Siri slapp i alla fall vara med om sin första bilolycka.

Tappra små rackare

De biter sig fast, de små flingorna. Till och med på den hala metallen har de sugit sig fast och staplat sig på varandra och bildat lager av snö. I dag skiner solen på dem och det skimrar. Det är vackert.

Mat-änka?

Vin-änka? Fest-änka? Vad heter det när man är utan sin make och han är på julfest på sitt jobb?

Siri, farfar och jag har haft en mysig kväll med pizza och Coca Cola. Nu tittar farfar och jag på På spåret i varsin soffa och Siri sover efter en händelserik dag. Sen ska jag gå och lägga mig och blir då säng-änka?

Slut

I går - den 6 november 2009 - blev jag en häst fattigare.

Mörker

Mörkret omsluter mig när jag beslutsamt går den väg jag så många gånger tidigare vandrat. Men jag är inte rädd, det är inte i mörkret som farorna lurar. Nej, jag är inte rädd, men jag är ledsen. Beslut har fattats, jag går mot döden. Bildligt talat.

Någon jag älskar, någon som varit en del av mitt liv under många, många år ska dö. Jag ska vara nära, finnas vid hans sida när han tar sina sista andetag.

Jag viskade i hans öra vad som kommer att ske och han la sin nos mot mitt bröst. Jag fick honom att lova att lära Nils rida. Min kloka, vita, fina häst. Jag kommer att sakna stunderna med dig.

Farligt att träna?

Jag har kommit igång med träningen nu, i morgon är det en vecka sedan jag började och då har jag tränat 6 dagar av 8 (nej, jag räknar inte babysim som träning). Efter träningen kör jag ett body test på Wii Fit. Min ålder där är i dag 27, det är 5 år yngre än jag var i förrgår.

Jag har därför några frågor:

1) Var ska detta sluta?
2) Är det farligt att träna?
3) Kommer Siri en dag växa om mig i ålder?

Husdjur

-Så bra! Nu behöver vi inte köpa nån tax, sa Rikard när han tittade på mina bröst som inte riktigt ser ut som innan jag blev gravid första gången.

Åh vad jag älskar den mannen!

Tio små indianer

Magen bearbetar chipsen som förut slank ner. Ögonen vilar på Criminal Minds. Musklerna vilar efter träningen. Älgen vilade under vårt äppelträd i morse.

Så ser min torsdag ut.

En och två och tre indianer

Torktumlaren tumlar kläder som tvättmaskinen förut tvättade. Ugnen bakar brödet som jag förut knådade. Musklerna vilar som jag förut tränade.

Så ser min måndagskväll ut.

Jodå

"Inbillning är den bästa bildningen".

Min man Rikard

Ibland mår man bra, ibland mår man inte bra

Kom och ta mig långt härifrån.

Och ta med Siri och Rikard.

En särskild känsla

Förra året såg jag "Mamma Mia" på bio och lämnade salongen med en alldeles särskild känsla i kroppen. I kväll har jag sett den igen och jag grät på precis samma ställe - när mamman sjunger om att barnet tar på sig ryggsäcken för första skoldagen och om de trötta morgnarna vid frukostbordet som går obemärkt förbi och om att hon kommer att förlora sin dotter för alltid - och jag har samma känsla nu som sist.

Livet är här och nu. Jag kan bara leva min dröm just nu, för jag vet ingenting om morgondagen. Jag önskar att jag fick plats i Siris spjälsäng, för jag skulle så gärna krama henne nu. Och jag skulle så förbannat gärna vilja krama Nils.

Om att våga

När jag var gravid första gången var jag riktigt lycklig. Sen fick vi missfall och jag kände mig snuvad på så mycket. När vi ett år senare äntligen blev med barn på nytt hade jag svårt att våga känna mig lycklig. Men efter de första 12 veckorna och ett ultraljud som såg bra ut så vågade jag känna lycka igen.

Sen kom Nils. Sen dog Nils.

Det är inte alls konstigt att jag inte vågat känna lycka sedan dess, det är inte det minsta svårt att förstå min rädsla. Jag har känt mig glad, men inte använt ordet lycklig. Men så gick Siri och jag på promenad i dag, det var hög och frisk luft, solen sken och värmde. Siri sov sött och jag tittade på henne när jag promenerade på grusvägarna här hemikring. Och jag kände att jag var lyc... Nej!

Men jo. Jag är lycklig. Om allt skulle ta slut nu, om Siri eller jag skulle dö så vill jag i alla fall ha vågat känna mig lycklig under tiden. Så jag är inte bara sorgsen, ledsen och glad på en och samma gång. Jag är också lycklig.

Andan är tappad och luften gick ur

Min barndomsvän har cancer. Jag har inga ord.