Förra året såg jag "Mamma Mia" på bio och lämnade salongen med en alldeles särskild känsla i kroppen. I kväll har jag sett den igen och jag grät på precis samma ställe - när mamman sjunger om att barnet tar på sig ryggsäcken för första skoldagen och om de trötta morgnarna vid frukostbordet som går obemärkt förbi och om att hon kommer att förlora sin dotter för alltid - och jag har samma känsla nu som sist.
Livet är här och nu. Jag kan bara leva min dröm just nu, för jag vet ingenting om morgondagen. Jag önskar att jag fick plats i Siris spjälsäng, för jag skulle så gärna krama henne nu. Och jag skulle så förbannat gärna vilja krama Nils.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar