Mörkret omsluter mig när jag beslutsamt går den väg jag så många gånger tidigare vandrat. Men jag är inte rädd, det är inte i mörkret som farorna lurar. Nej, jag är inte rädd, men jag är ledsen. Beslut har fattats, jag går mot döden. Bildligt talat.
Någon jag älskar, någon som varit en del av mitt liv under många, många år ska dö. Jag ska vara nära, finnas vid hans sida när han tar sina sista andetag.
Jag viskade i hans öra vad som kommer att ske och han la sin nos mot mitt bröst. Jag fick honom att lova att lära Nils rida. Min kloka, vita, fina häst. Jag kommer att sakna stunderna med dig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Längtar efter att få krama dig.
Så det är dags nu.... Det är det som gör att man inte ska ha djur... Fast de är väl värda det ändå
Kram Kram
Skicka en kommentar