I går var jag en god samhällsmedborgare och ringde till polisen. Men det ska jag inte skriva om i dag, för i dag ska jag skriva om identitet.
Som vuxen har man ofta flera identiteter. En på jobbet, en hemma och kanske några olika beroende på vem/vilka man umgås med. Man är ju samma person, men släpper fram olika mycket av sina sidor beroende på sammanhang. Till exempel har jag hört att sveriges roligaste man, Robert Gustavsson, inte alls är rolig privat.
När man kommenterar ett inlägg här på blogspot står det "Välj en identitet". Skapligt enkelt! Hmmm, vem är jag i dag? Eller just nu? Är jag professionell eller vän, beundrare eller bara nyfiken läsare? Är jag min kollega, syster eller är jag president? Vem är identiteten "anonym"? Vem är du? Jag är jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej!
Jag är Kristian. Jag kallar mig Marinas vän.
Privat är jag en ganska dryg typ som gärna kaxar sig och det händer att jag driver folk till vansinne. Då brukar jag vara stor nog att be om ursäkt och säga förlåt.
Ibland passar det helt enkelt inte att vara dryg, men det är en del av mig. Fast jag vill ingen illa. Och därför har jag inte heller några ovänner. Tycker det är slöseri att spendera energi på negativa tankar. Därmed inte sagt att jag aldrig tänker dem - Jag är trots allt mänsklig.
De flesta kallar mig nog kramig och kanske till och med gosig. Vill också kalla mig behjälplig och ställer upp om det behövs. Fast ibland, i goda vänners sällskap, tar jag också och lutar mig tillbaka och gör ingenting medan ni andra stökar med till exempel maten och dukningen. Kanske framstår jag då som lat, men mest beror det på att jag trivs så bra och vill suga i mig så mycket av ögonblicket som möjligt. Ni ger mig möjlighet att tänka riktigt positiva tankar och känna hur bra jag egentligen har det. Vänner is the shit.
Ännu privatare är det inte många som sett mig, men då är jag oftast lite snällare. Mer än så tänker jag inte berätta.
På jobbet är jag lite mer allvarlig och hugger inte på alla möjligheter som ges. Däremot ses jag fortfarande som en social och glad person. Härom dagen mötte jag en elektriker på jobbet. Eftersom det var en tung stund drog jag en lång suck innan jag lyfte ansiktet i ett leende igen. Han sa: -"Ja, du brukar ju alltid vara glad och där kom det igen!" och syftade på att jag för en sekund sänkt huvudet. Jag är nog inte unik om att tycka om att få höra bra saker och vi borde vara bättre på att ge positiv kritik och energi istället för att gå runt och beklaga oss.
Nä, livet är inte alltid super, men att hänga läpp för minsta lilla grej hjälper inte. Däremot får man visa känslor när man behöver det. Blir jag arg så skriker jag, blir jag ledsen så gråter jag, är jag glad så skrattar jag. Känslor är inte farliga eller något att skämmas över, utan visar bara andra hur vi mår och att vi behöver dem. Precis som de behöver oss ibland.
Jag har förstås också fel och brister, det har vi alla. Fast varför koncentera sig på dem när man mår så mycket bättre av tänka på vad man är bra på?
Jag är inte snyggast, men jag anser mig ha ett stort hjärta. Den som inte håller med kan skicka en klagan i tre upplagor som jag inte kommer att bry mig om, för jag är den jag är, inte så långt från den jag vill vara och är nöjd med det.
Och så kommer jag från Hyssna. Och så gillar jag att fiska.
"Vem är du?" var frågan och nu fick du mitt svar! ;-)
Kram!
Tack Kristian!
Kram
Skicka en kommentar