Släkt är konstigt. Gamla och unga människor man ibland kanske inte alls har något utbyte av, som man ändå umgås med ibland och förväntas ha trevligt med.

Det har varit ganska många kalas här nu på sistone, och jag har funderat lite över vilka jag egentligen vill träffa och vilka som verkligen betyder något. Pinsamt nog blir listan inte så lång. Eller är det pinsamt? Det är väl bara att krasst inse fakta. Jag träffar dem gärna några gånger om året, men ärligt talat finns det andra gamla och unga människor jag hellre skulle vilja träffa. Sven i Helvete med alla sina historier, Sven-å-Carina-Sven som inte finns längre, Camillas hund som jag inte kommer ihåg namnet på just nu, mina vänner, Rikard (självklart och mest hela tiden!), Costello och Jonas Gardell.

Men ändå, på bröllopet kommer några vänner och nästan all släkt. Vi har ju ändå våra rötter på samma ställe, även om vi inte hämtar näring från samma källa.