När jag var liten ville jag bli busschaufför. Det var det första ordet jag kunde stava till, efter mamma. Det verkade så fantastiskt att få köra omkring på en massa människor, men mest var det nog att få styra med den stora ratten som lockade. När jag blev lite äldre ville jag bli astronaut. Månen blev min Gud och jag trodde på månen. Ganska klokt för att vara ett barn, för månen finns ju - man kan ju till och med se den! Så, astronaut skulle jag bli, för jag ville åka till månen, till min Gud.

Även den drömmen blev vilande och brandmannayrket blev det som lockade när jag var tonåring. Säkert en massa andra spännande yrken också, men framför allt var jag helt säker på att jag absolut inte ville bli en kontorsråtta. Det skulle vara förenat med döden. Inte heller ville jag skaffa man och barn, jag ville resa! Drömyrken och drömmar om framtiden.

Vilka av de drömmarna var mina? När började människor omkring mig säga vad som är drömmen? Hela livet blir man påprackad och överöst med andras drömmar och man tar dem till sina. Jag vet att det är i all välmening, att de människorna kanske önskar att de rest mer, skaffat ett annat jobb, pluggat, inte gift sig så unga eller skaffat fler barn. Men förvirrad blir man, utan att veta om det.

Så vilka drömmar var mina egna? Jag vet inte. Men jag vet att jag nu sitter på mitt kontor och trivs ganska bra med mitt jobb. Jag ska gifta mig om drygt en vecka och vill så småningom ha barn.

En dröm kan vara stor och oöverkomlig, men jag lever i alla fall en del av min.

Och, jo... Jag låg sömnlös och pirrade i går också.