Ridån har gått ner, men jag står kvar och väntar på att det ska komma mer. Alla artister och hela publiken har gått. Teknikern har släckt ner, men jag står kvar och väntar. Applåderar lite förstrött emellanåt, för det kanske kommer någon tillbaka, någon som vill lite mer. Det kanske finns lite mer att suga ur föreställningen så jag applåderar och väntar tappert, men det förblir mörkt och tyst.

Showen är över, jag vill inte tro att det är sant. Jag klamrar mig fast, greppar efter illusionära halmstrån. Försöker jubla, men jublet övergår i snyftningar för jag börjar inse att det är slut nu. Slut på riktigt.

Jag är ensam kvar. Ensam i mörkret. Snyftar. Är så upptagen med att vara ledsen att jag nästan inte känner att någon håller mig i handen. Jag vänder mig om och ser Honom. Och Henne, och de andra.

Lycka är ett val. Det är ensamhet också.