När hon tog hans hand var den kall och torr. Han hostade lite försiktigt och blinkade några gånger.

Nämen hej! sa han och tittade med sina förr så pigga ögon, men som nu är trötta och lite sjuka. Tittade på henne, hans avkommas avkomma, hon som har livet framför sig men ändå kommit en bit.

Hon tittade på honom, lyssnade när han sammanfattade sitt liv. Torkade diskret några tårar från kinden och smekte hans hand. Pratade en stund, lyssnade och försökte säga något som kunde vara betydelsefullt. Mest satt hon bara bredvid. En stund senare släppte hon hans hand och förklarade att hon måste gå. Då var den mjuk och varm.

Tänk att döden för en närmre.