I går träffade jag en cool präst. Han sa:

Lev livet framåt, men förstå det bakåt.

Klokt.

I fredags skördade vi potatis, vår alldeles egna potatis. Nästa år ska jag nog sätta den lite tidigare så den är klar till midsommar istället för hösten.

Jo, det är höst nu. Det syns på morgnarna på soluppgången, det känns i vinden och det märks på kvällen när det blir mörkt tidigt. Jag tycker det är härligt med höst, ser fram emot stora tröjor, varmt te, tända ljus, öppna brasor och goda böcker.

Det finns en konstig fråga. Den lyder "Hur är det?".

Människor kommer förbi, ställer frågan, men väntar inte på svaret. Jag ställer också frågan och man får alltid "Jotack det är bra" eller nåt liknande till svar, det är vad som förväntas. Chockad skulle man bli om det kom en utläggning om hur ens gamla farfar är sjuk, mannen vill skiljas eller frukostmackorna blev brända i brödrosten. Vissa kanske drar sina livssorger, men de flesta svarar det som förväntas av dem. Antingen borde vi bry oss om svaret, inte ställa frågan, eller lära oss av de som pratar Utrikiska. För i Utlandet betyder "How do you do" snarare hej än något annat, och således svarar man "Ça va". Nej, nu har jag inga mer kloka tankar kring det, så jag lägger ner sålänge.

I dag svalde jag min fluortablett, jag misstog den för en vitamin. Nu slipper jag i alla fall karies i magen.

I fredags såg jag en film som heter "The Constant Gardener". Det var en otäck film, otäck för att den handlar om själva livet. Det är en film som alla borde se, men jag kan inte rekommendera den till någon. Jag önskar att jag inte sett den, med det skulle göra mig till en liten lort. En lort som sticker huvudet i sanden.

En kamrat sa häromdagen "Har ni sett 'Little Children'"? "Nä" svarade vi. "Gör inte det" sa hon då, å det bestämdaste.

Filmer om livets baksidor, om mänsklighetens avskum. Jag ryser och blir illa till mods. Men vem fan blir hjälpt av det?

Till exempel när man åker bil... Varför blir man så frustrerad över att det är trafikstockning? Eller när man går på stan och det absolut måste gå fyra feta tanter i bredd framför så man måste sakta av på tempot. Det jag undrar är vad man har så bråttom till?

Ibland har man ju bråttom - inget snack om saken, men ofta spelar det ju inte så stor roll om man kommer fram tio minuter senare. Eller 30.

Målet med resan är inte målet utan resan heter det ju. Kanske kan vara värt att tänkas på ibland.

Onödigt att ödsla arghet på medtrafikanter när man istället kan vara arg på annat och kasta sin datormus i en bokhylla. (den funkar fortfarande förresten)

Man kan lura sig själv. Om man känner sig ledsen kan man skratta och känna sig glad, och känslan är inte helt felaktig. Man kan faktiskt lura sig till glädje, till att må bra, och det är förbaskat mycket roligare att vara glad!

Jag försöker inte lura mig själv till lycka när jag ofta skriver att jag är lycklig. Det är mer som en påminnelse eller ett bevis kanske.

Lycka är ett relativt begrepp, hundraprocentig lycka kanske man aldrig kan känna. Men så nära hundra som möjligt gör att man har ett gott liv.

Marina; idag 87 % lycklig.

I går sa Noel till mig:

"Jag älskar dig, Marina"

Jag fick ett brev för en tid sedan från en nyfunnen vän där hon beskrev sin tro på Gud och vad han betyder för henne i hennes liv. Kan ibland önska att jag hade samma tro, men är faktiskt riktigt nöjd med den tro jag har.

Hon verkade i alla fall lite oroad över att jag skulle ändra uppfattning om henne tror jag, men hon är ju samma person som jag lärt känna, hennes tro ändrar inte min syn på henne. Dock är jag tacksam för att hon berättar det för mig eftersom Gud och Bibeln har så pass stor plats i hennes liv.

Jag hoppas att hennes Gud är god och att han gör henne gott.

Det känns helt absurt att sitta på en filt i solen och läsa om mord och våldtäkter som begåtts precis där jag bor fast mitt i vintern. I den isande iskalla vintern.

Men det är precis det jag gör - läser "Midvinterblod" av Mons Kallentoft.

Stilla och lugnt. Bruset från datorn. Några fåglar utanför fönstret.

-Hur känns det att vara fru?

Det känns fint och härligt, jag får dela mitt liv med den man jag älskar. Jag får vakna varje morgon och se mina drömmars man det första jag gör. Jag får äta middag och frukost och lunch med min livskamrat. Fint och härligt och underbart är det att vara fru.

Det är samma stilla lugn, samma brus från datorn och samma fåglar utanför fönstret som för några veckor sedan. Jag är samma tjej i samma bikini, med samma tankar och drömmar.

Att vara sjuk på sin semester borde vara förbjudet :/

Ja, jävlar... Borta bra men hemma bäst.

"It will be great" sa han. "It's calm and perfect!"

Förväntansfulla och glada gav vi oss iväg, solen brände på vaderna och mina bara axlar. Ut, förbi de stora båtarna, ut och förbi stenpiren. Mannen påminde oss om Birger och vi skrattade lite åt honom. Långt och långsamt åkte vi. "Såna hära båtar brukar ju kunna gå fort" tänkte jag, men vi åkte sakta och solen stekte. Vi drack vatten och kisade busigt mot varandra, jag hade min nya hatt.

"Here is perfect place".

Tiden förflöt, vi fick inget. Förväntan byttes mot rastlöshet och sjösjuka. "Nu är det bara en halvtimma kvar, va?" sa Rikard.

Sakta åkte vi tillbaks mot marinan i solnedgången.

Om man inte får någon fisk, vet man då att man har fiskat?

Nu är jag fru. En lycklig sådan.

Det här är mina dagar. Varje andetag, varje minut, varje ögonblick är mina.

Ibland är det skönt att stanna upp och njuta, titta på fjärilen som flaxar omkring, på löven som faller, på molnen som skymmer solen och på gräset som sakta vajar i vinden. Jag är själv ansvarig för att må bra. Det är mina dagar och jag äger mina stunder. Andra delar dem och påverkar, jag delar med mig av mina dagar och blir på så sätt rik.

Det här är mina dagar, liksom de är dina.

"Sämre än såhär vill jag inte ha det" sa jag till Rikard när jag låg alldeles nära på hans arm och kände hans lena andetag mot min kind.

När jag var liten ville jag bli busschaufför. Det var det första ordet jag kunde stava till, efter mamma. Det verkade så fantastiskt att få köra omkring på en massa människor, men mest var det nog att få styra med den stora ratten som lockade. När jag blev lite äldre ville jag bli astronaut. Månen blev min Gud och jag trodde på månen. Ganska klokt för att vara ett barn, för månen finns ju - man kan ju till och med se den! Så, astronaut skulle jag bli, för jag ville åka till månen, till min Gud.

Även den drömmen blev vilande och brandmannayrket blev det som lockade när jag var tonåring. Säkert en massa andra spännande yrken också, men framför allt var jag helt säker på att jag absolut inte ville bli en kontorsråtta. Det skulle vara förenat med döden. Inte heller ville jag skaffa man och barn, jag ville resa! Drömyrken och drömmar om framtiden.

Vilka av de drömmarna var mina? När började människor omkring mig säga vad som är drömmen? Hela livet blir man påprackad och överöst med andras drömmar och man tar dem till sina. Jag vet att det är i all välmening, att de människorna kanske önskar att de rest mer, skaffat ett annat jobb, pluggat, inte gift sig så unga eller skaffat fler barn. Men förvirrad blir man, utan att veta om det.

Så vilka drömmar var mina egna? Jag vet inte. Men jag vet att jag nu sitter på mitt kontor och trivs ganska bra med mitt jobb. Jag ska gifta mig om drygt en vecka och vill så småningom ha barn.

En dröm kan vara stor och oöverkomlig, men jag lever i alla fall en del av min.

Och, jo... Jag låg sömnlös och pirrade i går också.

I går när vi skulle sova upplevde jag det där Pirret som för länge sen lämnade mig. För alltid, trodde jag, men så glad jag är att jag hade fel! Pirret inför resan till Gröna Lund, Pirret inför skolstarten eller skolavslutningen eller kanske Pirret inför en träff med någon man gillar.

Jag låg i några timmar och kände mig Pirrig. Precis när sömnen nästan fångade mig vaknade jag till av Pirret och kunde inte somna. Jag känner mig lite sån i kroppen i dag också, lite ofokuserad, lite förvirrad, lite nervös och genuint glad.

Om en och en halv vecka ska jag gifta mig.

I går åt jag lunch med världens bästa Emma. Vi är väldigt lika, tycker samma om mycket, delar erfarenheter och uppväxt. Det är inte många som känner mig så väl som Emma och jag vet att jag är en av dom som känner Emma bäst.

Jag vet att jag kan berätta allt för henne, jag vet att hon älskar mig oavsett vad hon vet om mig, för en så god vän är Emma. Jag kommer aldrig sluta älska Emma heller, för Emma är världens bästa.

Livet leker och jag är en deltagare.

I dag går mina tankar till Anna och det ofödda barnet i hennes mage. Anna har förlorat sin livskamrat och det ofödda barnet sin pappa.

Livet är bra orättvist.