Död och liv

fjaerran-bloggen är död. Länge leve fjaerran-bloggen.

Seså, marsch iväg. Alla inlägg från denna blogg finns även där. Samt några till.

Andas tungt

Andas ut. Suck. Ett djupt andetag.

Jag valde att läsa från början på Älskade Nils-bloggen. Jag minns så väl alla känslor och alla känslor är kvar. Jag gråter och andas tungt medan jag har hans yngsta lillasyster i famnen. Nora är så lik Nils, Nora är så lik sin bror!

Strax efter Nils död kände jag att livet saknade mening. Så känner jag inte nu, för nu är sorgen uppblandad med glädje. Det som saknar mening är att Nils inte fick stanna.

Aaaatj-aaaaaj

Dumma, dumma, dumma mig. Spela fotboll, skjuta långa skott, jonglera. Dumt.

Kändes bra då. Gör ont nu. Försökte nysa förut, men nä. Ajsing vad det gör ont.

Dumma mig. Inte sparka boll med trettioåringar mera.

We've been here before

Så säger Frodo till Sam när de vandrar - delvis vilse - för att komma till sitt mål.

Jag har också varit här innan. Jag har vandrat i samma korridorer med samma stora kläder och samma putande mage. Jag har "pudrat näsan" framför samma spegel, fått e-post till samma adress. Jag har tidigare avslutat liknande projekt, gett uppdrag till kollegor och jag har haft samma förväntningar.

Nu jobbar jag mina sista dagar med min stora mage. Och nu kommer en del känslor som jag tidigare inte upplevt.

Med van hand torkar jag diskret bort tårarna där jag sitter vid skrivbordet på jobbet. Och fast jag inte vill är det med vana känslor jag saknar Nils.

Lite allmänt

Några reflektioner:

• tiden mellan 23 och 05 är det ingen som uppdaterar sin blogg (av de jag läser)
• tiden mellan 23.30 och 05.12 är det endast ett fåtal av mina vänner på Facebook som uppdaterar sina statusmeddelanden
• mellan klockan 20 och 05 är det för få timmar att sova när man är en liten tjej
• mellan klockan 23.30 och 05 är det för få timmar att sova när man är en stor tjej

I övrigt kan jag meddela att:
• jag är trött
• det är en ovanligt kall vår i år
• Rikard och jag har överlevt den jobbigaste perioden man kan gå igenom. I år igen.
• bebisen i min mage är en liten busunge
• Siri är en (förhållandevis) stor busunge
• jag är trött
• jag har ont
• jag förstår inte hur jag kommer orka tiden fram till förlossningen, men vet att jag kommer orka
• jag förstår varför människor med kronisk smärta lätt blir bittra

Telefonkiosk

På dagarna är jag kontorsråtta, men på kvällarna är jag hönsgårdsbyggare.

I kväll far vi

Väskan är packad och upppackad. Sängarna bäddade. Maten står i kylen och nästan allt är klart för avfärd. Bara jobba lite till.

Det går bra nu

Jag var hos barnmorskan i onsdags efter att ha mått rätt kass ett tag. Fick med mig två tips varav det ena var att dricka ett glas vatten direkt på morgonen så att jag får i mig ordentligt med vätska.

På torsdagmorgonen gick jag upp, kissade, drack ett stort glas vatten, duschade, pussade Siri, började klä på mig och sprang sen till toan och kräktes.

Jag har också väldigt lågt blodtryck - 100/55 - samt mycket sammandragningar. Ordinerad många promenader för det låga blodtrycket samt vila för sammandragningarna.

Det går bra nu.

Bull-pappa

I dag fyller vår lilla tjej ett år och hennes pappa är hemma och bakar surdegsbröd.

Siri och Nils har världens bästa pappa. De och jag är lyckligt lottade.

Alla andra är dumma i huvet

Jag kom körande i den lilla svarta i går kväll. Ganska maklig fart, för snöröjarna prioriterar inte vår väg. Plötsligt hoppar en hjort ut framför bilen, jag tvärnitar och så även hjorten.

Jag satt i mitt hårda skal. Hjorten var naken. Båda sladdade en stund innan hjorten vände på klacken och sprang in i den djupa, kalla snön i den mörka, snöiga skogen som den nyss kommit från. Jag kunde - med något förhöjd puls - åka vidare. Åka hem. Med tankar som bara kan komma en mörk och snöig tisdagskväll när man står naken inför naturens hårda skal.

Kanske, kanske inte

Ganska sakta åkte vi nerför backen när bilen plötsligt fick sladd. Gira höger nära kanten, gira vänster i mötande körfält, gira höger och inte få panik och trycka på bromsen.

Efteråt adrenalinpåslag och en glädje över att det gick bra. Och en glädje över att jag faktiskt buskört en del så jag har koppla-reflexen inövad.

Nä, jag lurade nog inte döden i dag, men Siri slapp i alla fall vara med om sin första bilolycka.

Tappra små rackare

De biter sig fast, de små flingorna. Till och med på den hala metallen har de sugit sig fast och staplat sig på varandra och bildat lager av snö. I dag skiner solen på dem och det skimrar. Det är vackert.