"It will be great" sa han. "It's calm and perfect!"

Förväntansfulla och glada gav vi oss iväg, solen brände på vaderna och mina bara axlar. Ut, förbi de stora båtarna, ut och förbi stenpiren. Mannen påminde oss om Birger och vi skrattade lite åt honom. Långt och långsamt åkte vi. "Såna hära båtar brukar ju kunna gå fort" tänkte jag, men vi åkte sakta och solen stekte. Vi drack vatten och kisade busigt mot varandra, jag hade min nya hatt.

"Here is perfect place".

Tiden förflöt, vi fick inget. Förväntan byttes mot rastlöshet och sjösjuka. "Nu är det bara en halvtimma kvar, va?" sa Rikard.

Sakta åkte vi tillbaks mot marinan i solnedgången.

Om man inte får någon fisk, vet man då att man har fiskat?

Nu är jag fru. En lycklig sådan.

Det här är mina dagar. Varje andetag, varje minut, varje ögonblick är mina.

Ibland är det skönt att stanna upp och njuta, titta på fjärilen som flaxar omkring, på löven som faller, på molnen som skymmer solen och på gräset som sakta vajar i vinden. Jag är själv ansvarig för att må bra. Det är mina dagar och jag äger mina stunder. Andra delar dem och påverkar, jag delar med mig av mina dagar och blir på så sätt rik.

Det här är mina dagar, liksom de är dina.

"Sämre än såhär vill jag inte ha det" sa jag till Rikard när jag låg alldeles nära på hans arm och kände hans lena andetag mot min kind.

När jag var liten ville jag bli busschaufför. Det var det första ordet jag kunde stava till, efter mamma. Det verkade så fantastiskt att få köra omkring på en massa människor, men mest var det nog att få styra med den stora ratten som lockade. När jag blev lite äldre ville jag bli astronaut. Månen blev min Gud och jag trodde på månen. Ganska klokt för att vara ett barn, för månen finns ju - man kan ju till och med se den! Så, astronaut skulle jag bli, för jag ville åka till månen, till min Gud.

Även den drömmen blev vilande och brandmannayrket blev det som lockade när jag var tonåring. Säkert en massa andra spännande yrken också, men framför allt var jag helt säker på att jag absolut inte ville bli en kontorsråtta. Det skulle vara förenat med döden. Inte heller ville jag skaffa man och barn, jag ville resa! Drömyrken och drömmar om framtiden.

Vilka av de drömmarna var mina? När började människor omkring mig säga vad som är drömmen? Hela livet blir man påprackad och överöst med andras drömmar och man tar dem till sina. Jag vet att det är i all välmening, att de människorna kanske önskar att de rest mer, skaffat ett annat jobb, pluggat, inte gift sig så unga eller skaffat fler barn. Men förvirrad blir man, utan att veta om det.

Så vilka drömmar var mina egna? Jag vet inte. Men jag vet att jag nu sitter på mitt kontor och trivs ganska bra med mitt jobb. Jag ska gifta mig om drygt en vecka och vill så småningom ha barn.

En dröm kan vara stor och oöverkomlig, men jag lever i alla fall en del av min.

Och, jo... Jag låg sömnlös och pirrade i går också.

I går när vi skulle sova upplevde jag det där Pirret som för länge sen lämnade mig. För alltid, trodde jag, men så glad jag är att jag hade fel! Pirret inför resan till Gröna Lund, Pirret inför skolstarten eller skolavslutningen eller kanske Pirret inför en träff med någon man gillar.

Jag låg i några timmar och kände mig Pirrig. Precis när sömnen nästan fångade mig vaknade jag till av Pirret och kunde inte somna. Jag känner mig lite sån i kroppen i dag också, lite ofokuserad, lite förvirrad, lite nervös och genuint glad.

Om en och en halv vecka ska jag gifta mig.

I går åt jag lunch med världens bästa Emma. Vi är väldigt lika, tycker samma om mycket, delar erfarenheter och uppväxt. Det är inte många som känner mig så väl som Emma och jag vet att jag är en av dom som känner Emma bäst.

Jag vet att jag kan berätta allt för henne, jag vet att hon älskar mig oavsett vad hon vet om mig, för en så god vän är Emma. Jag kommer aldrig sluta älska Emma heller, för Emma är världens bästa.

Livet leker och jag är en deltagare.

I dag går mina tankar till Anna och det ofödda barnet i hennes mage. Anna har förlorat sin livskamrat och det ofödda barnet sin pappa.

Livet är bra orättvist.

Min bleka kropp längtar efter solen. Så här års ska jag åtminstone vara lite skär, men jag är nästan lika blek som i vintras. Inte så konstigt då det är ungefär samma väder som i vintras.

Det blir mycket prat om vädret märker jag. Vädret påverkar vardagen men inte livet. Nu ser jag fram emot sol. Bokstavligt talat, för i fönstret framför mig ser jag solen.

På lördag ska jag krama Chotte. Hon lyser också upp min dag.

En helg med innesittarväder har förflutit. I går var det så mycket innesittarväder att jag inte ens gick utanför dörren. Det närmsta ute jag kom var allt regn jag tittade på.

Golfen ställde vi in, ridturen sköt jag upp. Städväder, sa en kompis. Stökväder menade vi och lekte slackers hela helgen.

Livet är regniga innesittarhelger. Mixat med lite annat.

Släkt är konstigt. Gamla och unga människor man ibland kanske inte alls har något utbyte av, som man ändå umgås med ibland och förväntas ha trevligt med.

Det har varit ganska många kalas här nu på sistone, och jag har funderat lite över vilka jag egentligen vill träffa och vilka som verkligen betyder något. Pinsamt nog blir listan inte så lång. Eller är det pinsamt? Det är väl bara att krasst inse fakta. Jag träffar dem gärna några gånger om året, men ärligt talat finns det andra gamla och unga människor jag hellre skulle vilja träffa. Sven i Helvete med alla sina historier, Sven-å-Carina-Sven som inte finns längre, Camillas hund som jag inte kommer ihåg namnet på just nu, mina vänner, Rikard (självklart och mest hela tiden!), Costello och Jonas Gardell.

Men ändå, på bröllopet kommer några vänner och nästan all släkt. Vi har ju ändå våra rötter på samma ställe, även om vi inte hämtar näring från samma källa.

Min mamma är bra!

Jag övar på min nya namnteckning, tänkte att det är bra att göra det såhär ett par veckor innan. Det är svårt att skriva den fort och få den snygg. Jag får skriva den långstamt istället, tills jag blir van.

Det är intressant med vanor. Det är bekvämt med vanor, de underlättar. Det är lite läskigt att öva in nya vanor och det är svårt att bryta vanor. Men det kan vara väldans tråkigt med vanor också.

Nu har jag använt ordet vanor så många gånger så nu har jag förbrukat det för den här veckan.

Nu ska jag öva lite mer på mitt nya namn. Det är inte förbrukat.

Det är precis det här som är livet.

Mindre än tre veckor till bröllop
Det börjar bli mer verkligt nu
Jag ska få uppleva glädjen
Att Rikard ska ta mig till fru