I dag sa en kollega att den enda trygghet man har är förändringen.

Glad midsommar!

I dag är himlen grå och tung. Regnet regnar och det blir blött. Det är fredag och sommar, men i dag vänder det. Sommarsolståndet. Redan i juni? Lika förvånande varje år. Ska det vända nu, just som sommaren börjat? I morgon är det midsommarafton, själva startskottet på sommaren. Så det är nu det börjar, börjar men vänder.

---

I dag vänder det. Nu kan det bara bli bättre.

Klyschor. Ord som är vackra i tanken blir lite smått fåniga i skrift. Jag är medveten och skiter högaktningsfullt i det.

Det här är min dagbok. MINE! Så det så!

Listor är bra. Här är en till:

• Med dig njuter jag av varje sekund och önskar att tiden vill stå stilla.
• Du lagar mig när jag är trasig och stryker mig medhårs.
• Du kramar världens bästa kramar.
• Du har din egen vilja och delar den inte alltid med mig.
• Du finns alltid nära och tillhands.
• Du älskar mig.

När hon tog hans hand var den kall och torr. Han hostade lite försiktigt och blinkade några gånger.

Nämen hej! sa han och tittade med sina förr så pigga ögon, men som nu är trötta och lite sjuka. Tittade på henne, hans avkommas avkomma, hon som har livet framför sig men ändå kommit en bit.

Hon tittade på honom, lyssnade när han sammanfattade sitt liv. Torkade diskret några tårar från kinden och smekte hans hand. Pratade en stund, lyssnade och försökte säga något som kunde vara betydelsefullt. Mest satt hon bara bredvid. En stund senare släppte hon hans hand och förklarade att hon måste gå. Då var den mjuk och varm.

Tänk att döden för en närmre.

Jag vägrar vara ett offer. Jag vågar vara lycklig.

Han - en man som höll sina löften, som svek men återvände. Kämpade och vann, men ändå förlorade. Kärleksfull och omtänksam, egoistisk, hård och timid.

Jag minns honom med värme, glädje, smärta och kärlek. I dag är det åtta år sedan han dog.

Drömmar i rosenrött och vakna upp till en än vackrare verklighet.

Med risk för att verka schizofren vill jag i dag meddela att jag är på strålande humör och är glad att jag har förmånen att få umgås med mig själv. Hela dagen.

Ridån har gått ner, men jag står kvar och väntar på att det ska komma mer. Alla artister och hela publiken har gått. Teknikern har släckt ner, men jag står kvar och väntar. Applåderar lite förstrött emellanåt, för det kanske kommer någon tillbaka, någon som vill lite mer. Det kanske finns lite mer att suga ur föreställningen så jag applåderar och väntar tappert, men det förblir mörkt och tyst.

Showen är över, jag vill inte tro att det är sant. Jag klamrar mig fast, greppar efter illusionära halmstrån. Försöker jubla, men jublet övergår i snyftningar för jag börjar inse att det är slut nu. Slut på riktigt.

Jag är ensam kvar. Ensam i mörkret. Snyftar. Är så upptagen med att vara ledsen att jag nästan inte känner att någon håller mig i handen. Jag vänder mig om och ser Honom. Och Henne, och de andra.

Lycka är ett val. Det är ensamhet också.

Oh, nej! Jag måste fylla på min lista över saker som inte är som jag trodde. (Se även 13 maj)

4. Bambi är en hjort. Inte ett rådjur.

Måndag och träningsvärk.

Nyss sken solen och jag tänkte att "Nu, nu jävlar! Nu ska här levas."

Jag är på så rysligt dåligt humör nu så jag vill inte umgås med mig själv.