Jag är sju år. I morgon är det julafton. Julafton som jag väntat på i två år! För förra gången blev det ingen julafton, förra året var det taggar i alla julklappar. Förväntansfullt går jag och lägger mig och längtar till morgondagen. Jag vaknar och tindrar med ögonen, men tomten har inte varit här i natt. Det ligger inga klappar under granen. Jag väcker mamma och hon säger att det är julafton i morgon. Besviket försöker jag hitta på något att göra, men tiden går så långsamt - men den går. Snart är det kväll igen och jag går och lägger mig tidigare än vanligt, för i morgon är det julafton!

Jag vaknar med tindrande ögon och springer ut till granen. Men det ligger inga klappar under den i dag heller. När mamma vaknar tittar hon på mig och säger: "I morgon är det julafton, Marina!"

Dagen går och det är dags att sova igen. Jag drömmer om tomten, om julklappar och god mat. Jag drömmer om den finaste julklappen man kan få. Jag vaknar upp och vågar inte riktigt hoppas, men springer ändå till granen. Tomt. Jag blir så besviken på att det var en dröm. "Mamma! Varför är det inga julklappar under granen?" skriker jag. "Men älskade lilla Pinna, tomten kommer inte förrän i morgon när det är julafton."

Frustrationen växer i mig. Tårarna sprutar, men jag väntar tålmodigt ännu en dag. "Hur kunde jag tro att det var julafton i dag?" tänker jag. När jag går och lägger mig hoppas jag inte att det är julafton i morgon, för jag orkar inte bli besviken längre.

Dagen gryr, jag vaknar och gnuggar mig i ögonen. Släpar fötterna efter mig till granen, men som väntat ligger det inga klappar under den. Jag känner mig likgiltig och tom, jag har investerat mycket i att hoppas, och så mycket i att längta. Kanske blir det inte jul i år. Kanske blir det aldrig mera julafton.